Pannkakor
Igår var vi på onsen och träffade en japanska och jag lyckades uthärda elbadet flera minuter åt gången. Antingen börjar jag vänja mig eller också håller nervsystemet på att försvagas. (Eller både och.) Den medföljande svensken, vår medinneboende, försökte förgäves njuta av den smärtsamma upplevelsen, men vände på vägen ner. Japanskan som badade med Sara gav ifrån sig iiiande läten, både i elbadet och i det härliga kalla badet. Till min ohöljda förtjusning kan jag konstatera att ingen i vårt sällskap (förutom undertecknad) hade mod och styrka nog för att ta sig ner i det kalla badet. Jag vet inte hur jag skall få ner Sara i vak när det blir aktuellt (när bastun väl blir klar) men vi får hitta på något.
Tyvärr hade den gäst som borde kommit idag bokat om och kom igår istället. Dessutom hade vi bestämt att vi skulle laga pannkakor och ärtsoppa. Ärtsoppa visade sig vara ogörligt (gula ärtor verkar inte ens finnas i japanska språket), men pannkakorna blev bra.
Till lunch igår åt vi för första gången hemlevererad mat, den här gången kareraisu. Lådorna maten kom i var väldigt fina. Dessutom fick man soppskålar och soppa i en termos. Efteråt ställde vår värdinna ut alla saker på trappan (antagligen för upphämtning) men ännu tror jag inte att någon hämtat dem. Idag fick vi besök av en man som ville ha kontant betalning för prenumeration på en tidning. Det är för våra svenska ögon ett väldigt märkligt sätt att göra affärer på.
Vi har fått en begäran om bilder innehållandes oss själva. Tyvärr är jag inte särskilt frekvent förekommande i vårt fotoarkiv. Sara är däremot ett bra sätt att legitimera fotograferande av folks hus/barn/hund/bil varför hon gärna finns med på ett hörn. Gårdagens försök med stativ förärade mig öknamnet kamerakozo, ungefär kameraapa.
Tågstopp
Idag åkte jag tåg till skolan, precis som vanligt. Precis som vanligt stannade tåget i Shimokitazawa. Till skillnad från hur det brukar vara började tåget inte röra sig igen. Många (men inte alla) japaner strömmade ut från tåget och uppför trapporna till andra tåglinjer. Jag följde strömmen och fick en ny biljett. Tur att jag inte hade bråttom.
Jag skulle ha mött en annan professor idag, men han visade sig vara dubbelbokad. Kanske imorgon. Passade även på att lära japanerna interobang. Det fanns en sida om den på japanska wikipedia.
Välkomstfest
Igår hade de en fest på labbet för mig. Först åt vi mat, sedan åkte vi
och bowlade. Jag var överlägset sämst. Mitt under bowlingen byts
plötsligt ljuset i lokalen ut mot uv och en japan kommer fram och
börjar skrika saker i en mikrofon. Det var tydligen någon sorts
tävling, och om någon hade lyckats få till en strike hade han vunnit
ett pris. Ingen lyckades.
I väntan på att festen skulle börja gick jag omkring runt skolan och
tog kort. Jag vågade mig bland annat ut i något som kallats
skogen vid den första presentationen. Skogen var ganska
tillrättalagd och kändes japansk med sina tydligt markerade stigar och
sin lagom lövkrattade mark.
Guidad sightseeing i regnet
Idag träffade vi Yama och Christer för en guidad rundtur i Tokyo. Vi träffades i Shibuya. Bilderna är tagna genom ett regnigt fönster på stationen. Alla japaner har paraplyer, men det kaos man skulle kunna tänka sig uteblir av någon märklig anledning. Det var tänkt att Yamas fru och barn skulle följa med, men på grund av det kalla, regniga och otrevliga vädret stannade de hemma. Sedan åkte vi till Ginza och gick därifrån till Tsukiji. I Tsukiji ligger en stor och berömd fiskmarknad, men den är bara öppen på morgonen, så framåt två när vi kom fram var den redan stängd.
Istället åt vi sushi på en restaurang i närheten. Enligt uppgift skulle restaurangen figurera i tv inom kort (förhoppningsvis i någon positiv dager). Maten kostade 2100yen per person och är nog det dyraste vi ätit hittills i Japan. Tyvärr var inte alla bitar lika goda. Till exempel smakar sjöborre ganska speciellt. Vi undanhåller en närmare beskrivning av hänsyn till känsliga läsare.
Efter en tripp med tunnelbanan kom vi till Roppongi. Det finns ett högt torn som vi inte betalade 1500yen för att åka upp i på grund av det dåliga vädret. Istället satt vi på kafé. Skyltbilden är tagen innifrån varuhuset som omger det höga tornet.
På väg hem var vi lite sena och sprang delar av vägen. Det obehagliga regnet hade nu övergått i ett likaledes otrevligt hagel. Den av väderlekstjänsten förutspådda snön uteblev dock.
Den 12:e var det en 5,4-jordbävning utanför Hokkaido, 885km från Tokyo. Samma dag var det en 5,0:a i havet 225km sydost om Tokyo. 9:e var det även en 4,7:a 300km bort. Vi har dock inte känt något.
Nattfoto
Idag var det äntligen dags för vårt nya fina stativ att bekänna färg. Tyvärr blev kvällen en studie i oskärpa och behovet av en fjärrkontroll till kameran blev pinsamt tydligt.
Vi hann även med att äta tillsammans med Christer (handelsstudent på Keio). Det blev någon sorts kött som för ovanlighetens skull (beträffande hela köttbitar) inte bara var helt ok utan faktiskt riktigt gott.
Tokyo Monorail
Idag var jag och hälsade på internationella avdelningen på
Shibaura. Jag var lite tidig, så jag strosade runt ett tag i
området. Bland annat fick jag syn på Tokyo Monorail som går förbi i
närheten. Ibland är det tur att man inte fotar med vanlig film. Bland
de kanske 40 kort jag tog på tåget blev ungefär fem stycken bra.
Den som är observant kan även märka små förändringar här. De
efterfrågade framåt och bakåtknapparna har tillkommit och tider för
när korten togs är mer aktuella.
Bilder från Soshigaya
Äntligen lite bilder över närområdet. De här är tagna första dagen efter att vi köpt vår kamera. Photoblogprogrammet är också i någon sorts användbart skick. Vi har fått många vänliga tips om programvara, men vi vill ha något som även bygger webbsidor, länkar och fixar.
Nu när det i alla fall fungerar hjälpligt hoppas vi kunna posta bilder mer regelbundet.
D70
Igår besökte jag min skola för första gången. Den ligger i andra änden av Tokyo, och det tar sannolikt ungefär en och en halv timme att ta sig dit. För oss tog det längre tid än så, men jag får lära mig att hitta lite snabbare. Mina labbrumskamrater verkar trevliga, men pratar inte så bra engelska. I labbet finns det leksaker, bland annat en Aibo (Sonys robothund), en Nikon D100 (helt ok digitalkamera), rullstolar med mera. Min handledare verkar också vara en sympatisk person. Jag skall träffa honom igen nu på tisdag för att diskutera projekt.
Jag frågade min labbrumskamrater var man hittar kamera i Tokyo. Jag fick ett väldigt bra pris i en affär i Akihabara. Jag och Sara brukar lyckas ganska bra i vår japanska kommunikation med folk i affärer. Jag tror att det handlar mycket om att personalen vill förstå. Det fanns ingenting som tydde på att mannen inne på Royal Applience ville förstå. (Och nej, det fanns ingen där som pratade engelska.) Mannen påstod i alla fall att kameran var ny, men kartongen var lite sliten och man fick inte titta på kameran. Royal Applience blev en mycket potentiell kund fattigare och vi gick och handlade i en annan affär. Priset landade på 144000 yen (9600 SEK) för en Nikon D70 med Nikkor AF-S DX 18-70 3.5-4.5G och 1GiB Sandisc Compact Flash Ultra II. Dustin i Sverige tar 11745 SEK för samma allt, men hälften så stort minne. Vi är inte direkt missnöjda, men det lägre priset irriterar förstås. Det känns ändå skönt att handla från en seriös affär som pratar språk och inte hatar sina kunder.
Här glider jag naturligt och otvunget över till nästa ämne: vi har ingen programvara för bildredigering. Jag får ta och svänga ihop någonting imorgon så att vi kan få upp lite bilder i bloggen. Dessutom blir det nog en del fotograferande i närområdet om vädret tillåter.
Onsen
Idag var vi på onsen i området. Vi gick tillsammans, men var och en för sig eftersom det var könsseparerat. Det här onsenet var inomhus och ungefär som ett svenskt badhus fast bättre. Först och främst var det en skogräns som faktiskt respekterades (förstås) så alla golv var rena.
Man kunde köpa olika biljetter beroende på om man ville basta eller inte, men ingen kontroll skedde. Jag tror i och för sig inte att någon fuskade heller, men om man är van vid ett går-det-så-får-man-system är det lätt att göra fel. Speciellt om man inte förstår skyltning och inte har några glasögon på sig.
Efter en grundlig tvagning sittandes var det dags att kliva ner i ett av baden. Det fanns två bassänger med svart vatten, en bassäng med vitt vatten och två bassänger med genomskinligt vatten. (I ett annat rum fanns det fler och större bassänger, men jag tror att även dessa var sådant som kostade mer.) Jag valde en av de närmaste svarta vattnen och stoppade ner handen varpå den omdelbart somnade. Det var i alla fall så det kändes. Kanske värmen tänkte jag och försökte kliva ner i vattnet. Jag var tvungen att ändra mig när även benen somnade och det började göra ont i hela kroppen. Det visade sig vara en elpool. Det kanske går att vänja sig vid, men än så länge ingenting jag kan rekommendera. Den andra svarta (vanligt mineralvatten), den vita (svagare elpool) eller de två genomskinliga (kallt och varmt) erbjöd betydligt bättre badupplevelser.
En annan observation så här i efterhand: ingen pratade. I svenska badhus skriks det och låter illa. Här hörde jag inte ett ord från det att jag gick in tills jag kom ut igen (bortsett från när jag frågade en japan hur det fungerade med nycklar och handdukar). Inte i omklädningsrummet, inte i vattnet, inte i duschen, ingenstans. Jag var inte inne i bastun, där kanske det tjattrades friskt, jag vet inte. På
Saras sida pratade kvinnorna tydligen med varandra, speciellt i omklädningsrummet. Jag vet inte vad denna skillnad beror på.
Rapid express
Idag var vi i Shibuya och tittade på affärer. Det var varmt och inte alls anpassat för mina kläder, i alla fall inte inomhus. Vi gick förbi glasshaket Sweden, men köpte inte av den ganska dyra glassen. På vägen hem stannade vi i Shimo-kitazawa och handlade istället. Japanerna har motsvarigheten till vår mellandagsrea nu. Jag köpte två skjortor för 1800yen (cirka 120kr).
När vi skulle hem igen funderade vi ett tag på om vi stigit på i rätt riktning. Det hade vi. Det vi däremot inte lyckats med var att kliva på rätt tåg. På de spår som går hem till oss åker några olika sorters tåg; lokaltåg, semi express, section semi express, tama express, express och rapid express. Skillnaden mellan dem är att de inte stannar på samma stationer. Det rapid express-tåg vi lyckats ta stannade väldigt sällan. Det hade nog gått fortarare om vi råkat åka åt fel håll, vänt vid slutstationen, åkt tillbaka och klivit på rätt tåg. Den här gången var det inte bara Saras fel.
Kejsarskådning
Idag var vi och tittade på kejsaren. Vi hade sällskap av en större mängd mindre japaner. Vi hade inte räknat med att komma så nära att man faktiskt såg någonting, men det var inga problem. När man tittade ut över folkhavet såg man turisthuvuden sticka upp lite varstans. När sedan kejsaren kom fram började alla japanerna vifta med flaggor och prasslet från dessa nådde öronbedövande nivåer.
En lite intressant sak var att man blev visiterad vid ingången för att man inte skulle ha mat med sig in. (Eventuellt av andra anledningar också.) Var de oroliga för att man skulle kasta på kejsaren?
Sedan åkte vi till Akihabara (elektronikkvarteren) och tittade på elektronik, (mest kameror). Jag åt en varm skål karee-udon. Den var helt ok. Sara hade mindre tur med sin beställning och fick en skål liknande nudlar fast kalla med kall sås till.
Det har sagts att det inte går att hitta i Akihabara, men det gick ganska bra. Vi tänker oss några anledningar:
- Akihabara har krympt (enligt guideboken.)
- Mycket var stängt.
- Vi har bra lokalsinne. (Jag har bra lokalsinne, Saras lokalsinne är...lite intressant.)
En till intressant sak är att vi hittade exakt en person som pratade perfekt engelska. Det var också den enda vi inte lyckades extrahera någon intressant och korrekt information ur. Han hävdade till exempel att Nikons kameror i Japan för japanska marknaden endast har japanska menyer. (De har till och med svenska menyer.)
