Sara och Andreas i Japan våren 2005

Internet - Japan är inte alltid ett himmelrike

Vi vet inte riktigt om det är ilska, uppgivenhet eller olust vi känner just nu. I lägenheten där vi bodde under vårt homestay drog de tidigare inneboende-pojkarna in ADSL-Internet. Eller, de försökte i varje fall. Vi vet inte riktigt vad de beställde, och bevisligen inte de heller. Vår husvärd ville inte ha Interneträkningen i sitt namn, varför den måste flyttas mellan de inneboende. I början av mars flyttade vi över kontot till Saras namn (onödigt i vårt tycke, men den tidigare inneboende ville inte vänta en räkning tills näste inneboende anlände). Nu när Andreas och Sara har flyttat till Andreas campus vill vi inte att det ska fortsätta stå i Saras namn (skulle det göra det skulle det inte gå att säga upp. Någonsin, av döma av skäl som ni kan få läsa om nedan. Ja, såvida vi inte återvänder till Japan vill säga.)

För 2 veckor sedan ringde Andreas japanske labkompis för att flytta ADSL-kontot från Saras namn till den nye inneboendes namn. Efter 15 minuters samtal kom de fram till att Sara måste ringa personligen. (Nog för att Andreas labkompis har de längsta naglar som vi någonsin sett på en pojke, men det kan ju inte KDDI gärna veta, och i övrigt ser han inte särskilt feminin eller icke-japansk ut. Kanske låter Sara Gustafsson som namnet på en japansk pojke, men förmodligen inte då Sara betyder ”dish” på japanska.) De goda nyheterna var att KDDI hade engelsktalande operatörer om man ringde ett speciellt nummer som de var förutseende nog att förmedla redan till labkompisen. Detta utgjorde ett undantag i KDDIs normala kundförakt där ett genomgående drag är att aldrig lämna ut någon information om någonting. Det fick vi erfara redan vid nästa kontaktförsök.

Sara ringde personligen till numret med engelsktalande operatörer och fick ganska snart reda på att de behövde veta telefonnumret till hemtelefonen i fråga. Vi vet inte hur det telefonbolag fungerar som inte har en mappning mellan kunder och abonnemang, men KDDI är ett alldeles exceptionellt företag. Sara kunde inte numret utan var tvungen att återkomma något senare. Vid det tillfället var dock den engelsktalande operatören upptagen (fick Sara höra på helt ok engelska) varför hon fick återkomma ännu senare, vilket hon även gjorde. 30 min mobiltelefonräkning på dagtidstaxa senare får vi den glada och något överraskande nyheten att överflyttning av abonnemang är helt omöjligt om man inte är gifta. (Makar där ena parten har valt ett dubbelefternamn i syfte att behålla namnet som ogift är förmodligen ett specialfall som även det gör överflyttning omöjlig.) Den andra och om möjligt ännu bättre nyheten är att det tar minst tre veckor mellan att abonnemanget sagts upp och ett nytt abonnemang kan tecknas. Detta om det inte uppstår ”problems in the area”, och sådant kan man inte veta i förväg. Då kan det ta längre tid. Naturligtvis måste den nye abonnenten ringa upp själv och naturligtvis kan han inte beställa ett nytt abonnemang innan det gamla sagts upp. Det här är nya regler som infördes första april (ha!) och som tillkommit på grund av den ökade brottsligheten!? Sara sade inte upp abonnemanget då utan ville förvarna nye abonnenten först. Vi var lite oroliga för att han skulle bli ledsen när vi berättade den glada nyheten för honom, men galen beskriver nog bättre hans reaktion. Han tillbringade ett par minuter med att ligga på en soffa och skratta hysteriskt. Sedan verkade han nästan ok. Han sade att han såg fram emot att få vinka av modemet när installatörerna kom för att lägga det i en låda på KDDI, världens bästa företag, och sedan hälsa dem välkomna tillbaka tre veckor senare då de återvänder med samma modem orört och ouppackat. Det nöjet kommer han tyvärr inte att få.

Idag ringde Sara igen. KDDI, tidigare statligt, kommer inte och hämtar modemet. Sara måste skicka det själv. KDDI ska i alla fall skicka en slip. Vid dagens uppsägningsförsök (35 min mobiltelefon, dagtid) passade Sara på att förhöra sig om vilken sorts brottslighet som ökat och hur den skulle förebyggas med de nya utmärkta reglerna. Dagens operatör trodde inte att reglerna var relaterade till ökad brottslighet, de tre veckorna var bara till för att KDDI, världens snabbaste företag, skulle hinna säga upp abonnemanget och öppna ett nytt konto. Operatören undrade också varför Sara ville säga upp sitt abonnemang. (Egentligen var det inte operatören som undrade eftersom hon mer agerade tolk med andra människor inne i den stora KDDI-kroppen.) Sedan fick Sara veta att hon skulle ringa ett nytt telefonnummer för att ändra inställningarna för IP-telefoni. IP-telefoni är inget som vi medvetet har använt, varför Sara oskyldigt frågade när detta telefonsamtal senast skulle göras. Det kunde hon göra fram till slutet av månad, så ingen stress på den fronten - men telefonen skulle inte fungera fram tills dess. Oj, tänkte Sara. Detta var illa, mycket illa. Vår husvärd har ingen mobiltelefon, och anledningen till alla dessa namnbyten är att hon inte vill befatta sig med Internet-biten, och inte vill att räkningen ska stå i hennes namn. Var det ett uppehåll i telefonservicen på 3 veckor eller fram till telefonsamtalet som det rörde sig om? Det visade sig (tror vi) vara det förstnämnda. Tyvärr var det helt omöjligt att låta någon annan (läs: person som befinner sig vid IP-telefonen utan en extra tur-och-retur-resa på 4h) ringa det nya telefonnumret och följa IP-telefon-instruktionerna. Sara är uppbokad hela dagen och morgondagen. Eftersom hon ringde idag skulle telefonen också sluta fungera idag, upplyste de henne om. Den enda lösningen på dagens problem var att avbryta hela uppsägningsprocessen och upprepa den vid tillfälle då Sara sitter fysiskt vid IP-telefoni-modemet.

Japan är ett land till synes service- och kundinriktat, men också ett land till synes fullt av motsägelser. KDDI:s förfarande är ett exempel på det sistnämnda, men det underliggande skälet är förmodligen inte en motsägelse. När Sara har ställt följdfrågor under sina 1 h 10 min med KDDI har svaren kommit först efter konsultation med överordnad eller ”person in charge”. En japan som har regler som täcker ett problem går inte runt reglerna, hur artig och vänlig japanen än är. Det är en enkel regel som hitintills aldrig har visat sig vara felaktig under våra 5 månader på plats. Vilken brottslighet det rör sig om kan vi endast spekulera i, men enligt den engelsktalande representanten har alla telefonoperatörer i Japan börjat följa dessa regler. Andreas tror att det skulle kunna vara genomgång av historisk datatrafik som ska utföras. En annan förklaring är att datorbrottslighet inte ska kunna utföras i gråzonen mellan två kontohavare som därefter skyller ifrån sig på varandra. En tredje skulle kunna vara att japaner har slutat betala sina telefonräkningar, liksom flera har slutat att betala TV-licensen i protest mot korruption och politikerstyre på public-service-kanalen NHK.

KDDI är med andra ord inte världens bästa, snabbaste eller mest service-inriktade företag i kundernas ögon, men detsamma gäller för alla konkurrenter. Och som icke-japan är inte förhandlingsutrymmet större, utan måste gå genom ytterligare ett ”skjut-inte-mig-jag-är-bara-budbäraren”-filter.

posted by sara @ tisdag, maj 24, 2005