Sara och Andreas i Japan våren 2005

Äntligen blixt

I söndags var det då äntligen dags. Vi köpte den efterlängtade och mycket behövda blixt vi saknat sedan vi köpte kameran. (Kanske ännu längre.) Det blev en Nikon sb-600 och en uppsättning färgfilter för totalt 30.000 yen. Vi tillbringade första halvan av dagen med att gå i små kamerabutiker i Ginza för att konstatera att de var dyrare än de stora elektronikvaruhusen. Sedan tillbringade vi nästan lika lång tid på Bic Camera i Shinjuku med att försöka kommunicera med japanska expediter och att ur dem få information om hur man skulle gå till väga för att färgfiltrera ljuset från den tilltänkta blixten. Svaren varierade från att det var totalt omöjligt till "men chefen sade att det skulle fungera" till "vi har ringt Nikon support och de säger att det går" via "men kan ni inte bara gella ner alla lampor i rummet i stället?". De var inte ovilliga att hjälpa till eller att svara på frågor (möjligen undantaget den första som kanske tyckte att det var jobbigt att prata engelska), och i Japan har man (till skillnad från i Sverige) till och med nytta av den genomsnittliga läsa-på-utsidan-av-förpackningen-expediten. Sammantaget kan man väl nämna att kompetensnivån i affärer som säljer billig elektronik spänner från låg till löjlig. Vi har pratat med folk (även sådana som talar bra engelska) och ur en längre svada av trams lyckats extraherat ett fåtal faktiska påståenden, samtliga dessutom felaktiga. Det är inte utan att man känner att folk försöker blåsa en. Hela tiden. Handla aldrig någonsin på Laox i Akihabara förresten. De ljuger om regler för moms och tax free. På ettårs studentvisum skall man enligt japanska tullverket, via den Bic Camera-anställde som ringde dem och frågade inte få köpa sakaer momsfritt. Då får man snällt betala momsen då man för ut varorna ur landet. (Vilket i en parentes kan kommenteras som lätt barockt. Skulle man få betala mindre moms om kameran stannade kvar på japanska andrahandsmarknaden? Man mattnar.)

När man handlar i en av de stora kedjorna bör man ha ett poängkort eftersom nästan alla varor ger 10-15% poäng som man kan handla med senare. När man lämnar över kortet får man alltid frågan om man vill spara eller använda sina poäng. Vi frågade flickorna i kassan varför man någonsin skulle vilja spara sina poäng eftersom det oss veterligen inte leder till någonting postitivt. De verkade först inte förstå frågan. Sedan tyckte de att den var konstig. Svaret var ungefär "om man sparar poängen kan man använda dem nästa gång". Men så är vi också i landet där folk är nöjda med en årlig ränta på 1% nominell ränta på pengar de låser upp i 20 år.

Eftersom vi råkade ha en engelsktalande expedit i närheten försökte vi få klarhet i frågan. Efter mycket om och men kom han fram till att kanske kunde man få någon poängs bonus om man sparade poängen på varor som gav 15% eller mer eller mer. (Vi köpte inga sådana varor då, så frågan vill du spara eller använda dina poäng kan översättas till: "vill du ha dina pengar på det här kortet så att de bara kan användas här och lätt kan tappas bort, utan att du får någon ränta eller några andra fördelar över huvud taget. Eller vill du använda poängen till att handla för nu, idag?" Flickorna i kassan verkade inte alls vara medvetna om den här hypotetiska fördelen. Förhoppningsvis missförstod vi dem.

Med jämna mellan pinglade det i en klocka när var 100:e/1000:e kund eller någonting sådant fick 100% rabatt i den nu rådande kampanjen i den 7 våningar stora affären. Jo, jag tackar.

Use or keep?

posted by andreas @ torsdag, juni 23, 2005 3 kommentarer

Provflygning 1, tagning 3

I helgen var det äntligen dags att provflyga flygplanet. Det här var det tredje försöket att få till stånd en provflygning. De två tidigare försöken ställdes in/sköts upp eftersom kolfibergruppen inte var klar. Kolfibergruppen var anledningen till att jag gick in i projektet från början. När jag äntligen frågade den om jag fick vara med och bygga ram fick jag höra att det var för svårt för mig. Detta utan att någon i projektet ens har frågat någonting om min bakgrund, vad jag gjort tidigare eller vad jag är bra på. Visst, de tyckte antagligen att det skulle vara jobbigt att ha med mig eftersom min japanska är ganska och deras engelska mycket dålig. Någon gång veckan efter mitt snöpliga nederlag var det möte i klubben. Kolfbibergruppen beklagade sig över att den var underbemannad och hade mycket att göra.

I klubben är det andra- och tredjeårsstudenterna (ni- resp. sannensei) som sköter det mesta byggandet. Fjärdeårsstudenterna softar och förstaårstudenterna får göra skitgörat. Genom att hänga runt på projektet utan att få se eller prova på de svåra momenten skall de utvecklas till utomordentliga ninensei och flygplansbyggare. Det är möjligt att ninensei och sannensei har någon sorts överlämning av kunskap sig emellan, jag vet inte. Mitt problem är att jag tycks betraktas som ichinensei, och därmed inte betrodd att göra någonting. Detta trots att jag antagligen är äldst i klubben (vilket vanligen borde inge respekt) och har byggt mer grejer än de andra ens haft lust till. I ärlighetens namn kan nämnas att jag nog inte ens är ichinensei i deras ögon. Det är svårt att som utlänning bli en riktig medlem i en japansk grupp.

Det kan hända att jag låter lite bitter. Det är jag också. Flygplansbygget har inte utvecklats i riktigt den riktningen jag hade önskat. Det postiva är att jag har mer tid att lägga på mitt exjobb.

posted by andreas @ onsdag, juni 15, 2005 1 kommentarer