Saras avslutande reserapport

Givetvis var det med blandade känslor som jag återvände till Sverige, men efter några veckor här börjar jag få perspektiv på min vistelse i Japan. Under de sista veckorna i Tokyo saknade jag framförallt att vandra omkring i en svensk skog på jakt efter svamp och blåbär. Turligt nog tillät vädret vid hemkomst till Sverige just det, och därtill en seglats i Stockholms skärgård. Trots detta hade nog tillvänjningsprocessen blivit svårare om det inte vore för min japanska väninna som bodde hemma hos oss de tre första veckorna av terminen. Jag lärde känna henne på Keio, och eftersom hon ska tillbringa det kommande året som utbytesstudent vid Göteborgs Universitet ville hon innan terminsstart studera svenska uppe i Stockholm.

Japaner har generellt en positiv bild av Sverige men hos de flesta kretsar den bilden kring norrsken, Nobelpriset och miljöarbete. Japaner tror bland annat att svenska barn undervisas i Kyoto-protokollet på dagis. För min japanska väninna visade det sig att Sverige var smutsigare än vad hon hade förväntat sig, och betydligt kallare än vad hon befarat. Hon är också fascinerad av det svenska sophämtningssystemet och det var här som hon för första gången kom i kontakt med ett sopnedkast. I Japan sorteras alla sopor, såväl i hemmen som i skolkorridorer, på skolgårdar, andra arbetsplatser och tågstationer utanför innerstaden. (De flesta tågstationer i centrala Tokyo saknar numera papperskorgar på plattformarna. Man tar istället med sig skräpet hem. De få som finns kvar trots nedrustningen på grund av sarinattacker, 11:e september och närvaron i Irak är alltid genomskinliga.) Tidningar ställs utanför dörren och hämtas upp av en specialenhet som byter en bunt mot en rulle toalettpapper. Övriga sopor hämtas från kvarterets sopstation med jämna intervall, för brännbara sopor två gånger per vecka. Man förväntas bära ut soporna sent kvällen innan hämtning eller på morgonen innan sopbilen kommer. Soppåsarna läggs under bar himmel i en hög på marken eller på en hylla. Över soppåsarna brukar ett grönt nät läggas för att de stora skatfåglarna karasu inte ska sprida innehållet över gatan. Trots 35 graders värme blev aldrig någon stank märkbar, men man fick se upp med gråsuggorna och kackerlackorna som trivdes under soppåsarna.

När jag lämnade lägenheten i Tokyo behövde jag göra mig av med futoner, filtar och en mikro. Japanska bostadskvarter trafikeras av flakbilar som åker runt med monotona röstmeddelanden ur högtalarna på taken och hämtar upp elektronikskrot, ibland mot betalning men om skrotet är tillräckligt fint är det gratis. Man kan också ringa till en andrahandsbutik som kommer till lägenheten och hämtar möbler, fungerande elektronik och leksaker. Min mikro var dock äldre än fem år, varför efterfrågan bedömdes vara obefintlig. En god vän var intresserad av att överta den, och jag behövde därmed inte betala 500 kronor till elektronikskrotbilen. Futonerna, som användes av mina föräldrar under två veckor då de besökte Japan, fick jag tillåtelse att slänga bland de vanliga soporna efter att ha skurit sönder dem i decimetertjocka remsor.

När folk nu frågar vad jag egentligen tyckte om Japan brukar jag först beskriva kackerlackorna i och utanför lägenheten och hur tunnelbanan slutar gå vid midnatt utan att ersättas av nattbussar. Jag har fortfarande svårt att förlika mig med att bilarna kör på höger sida här i Sverige. Dessutom slår det mig var och varannan dag att jag faktiskt inte behöver ta någon hänsyn till jordbävningsrisken vid placering av flyttlådor och prydnadssaker. Bilden av Japan som ett land översvämmat av neonskyltar och mobiltelefoner är sann, och kommer nog att fortsätta att så vara. Elallergi är ett helt okänt begrepp, och luftburna kraftledningar går över dagis, skolor och bostadshus. Ljudföroreningar är däremot ett stort och erkänt problem, och utgör en av inriktningarna på environmental engineering-utbildningen på universitet. Vad gäller japaners beteende kunde jag som väntat konstatera att Japan är ett motsägelsefullt land. Å ena sidan finns den effektiva och automatiserade industrin – i det ölbryggeri som vi besökte med skolan dröjde det en dryg timme av rundvisning innan den förste arbetaren dök upp. Å andra sidan finns den arbetskraftsintensiva serviceindustrin. Hissflickor i varuhus, erbjudandeutropare i elektronikaffärer och mataffärer, vakter som står och bugar vid skolentréer, vägvisare vid övergångsställen är vad som möter turister. I de större cafékedjorna är arbetsfördelningen total med en person som knappar in beställningen, en annan som tar emot pengar och lämnar växel, en tredje som gör kaffet, en fjärde som hämtar bakelsen och, om det är många gäster, en anställd som står och dirigerar gästerna till lediga bord. Skillnaden ligger givetvis i graden av synlighet - många anställda i butik förmedlar en känsla av lyx och framgång, medan de anställda inom industrin inte är lika synliga utåt. Om man som turist besöker Japan får dock bilden av den japanske arbetaren som den ultimate effektivitetsmaskinen en törn, såvida man inte inser skillnaden mellan branscher och syfte.

Ett annat drag som skiljer japanska klädbutiker från svenska är att många av de japanska butikerna, framförallt i ungdomsstadsdelarna Shibuya och Harajuku, bara har kläder i en storlek (motsvarande svensk 36-38). De flesta av mina klasskamrater var män, och ingen klarade av att ge ett tillfredsställande svar på min undran över vad som kom först av storlek och utseende. Mina japanska väninnor hade aldrig reflekterat över frågan, så jag fick aldrig något svar på om kroppsstorlekars konvergens mot utbudet av klädstorlekar ser likadant ut nu som förr. Går man omkring i butiker i Shibuya och Harajuku ser man betydligt flera hårdsminkade flickor botanisera bland galgarna än vad man ser i Sverige. Jag råkade dock aldrig på en halslinning som smutsats ner av smink, trots att jag har besökte klädbutiker där kunderna såg ut att vara hämtade direkt från teaterscenen. Oavsett butikens prisklass har alla omklädningsrum engångstygdukar som träs över huvudet för att smink inte ska smutsa ner kläderna. Inga omklädningsrum tillåter skor, utan de ska tas av och ställas utanför hytten.

En sak som överraskade mig var frånvaron av Internetbanker – inga av mina japanska vänner hade hört talas om någon som använde sig av Internetbank. Japaner har istället fysiska pappersbankböcker som stoppas in i de kombinerade uttags-, insättnings- och räkningsbetalningsautomaterna som finns i banker och postkontor. Japaner betalat vanligtvis räkningar genom autogiro, men jag som saknade japanskt bankkonto gjorde det istället kontant på någon av de dygnet-runt-öppna servicebutikerna (7-Eleven, Lawson, Family-Mart och andra kopior). Enligt min lärare på Keio är det dock inte lång tid kvar innan japanska bankkonsumenter kan köpa samma tjänster och varor som vi i Sverige gör idag. I en rasande fart sker utvecklingen av finansiella instrument, internationaliseringen av investeringar och sparandeformer, avregleringen av lån till privatpersoner och användandet av kreditkort. Privatiseringen av den japanska posten är ett tydligt tecken i tiden.

Till våren ska jag resa till Kina med ett projekt på Handelshögskolan. Det ska bli mycket intressant att se Japans största handelspartner från insidan, och få perspektiv på de "sanningar" jag fått sig till livs under Japanvistelsen. I Japan är det inte politiskt inkorrekt lägga skulden för ökad brottslighet på invandrade kineser och koreaner, och det gick knappt en föreläsning på skolan utan att Kina nämndes. Skälet bakom Japans alla möjligheter och hot står att hämta på andra sidan Japanska havet. Jag räknar med att återvända till Japan nästa höst efter min civilekonomsexamen, och uppleva en årstid med annan mat, växtlighet och andra festivaler än de jag hade förmånen att njuta av under detta års vår och sommar. Sammantaget är det trots allt de svenska, japanska och övriga vännerna som jag fick genom skolan, seminarium och handelskammarenätverk som gjorde min Japanvistelse till ett oförglömligt halvår. Därigenom fick jag se Japan från ett betydligt vidare perspektiv än jag skulle ha gjort som praktikant på ett enskilt företag.

... och sedan följde ett insmickrande tacktal.

posted by sara @ fredag, december 23, 2005