Sara och Andreas i Japan våren 2005

Hiroshima、Osaka, Kobe

2007-07-21T21:39:00.000+09:00

Vi har skaffat japanska guidebocker som vi hjalpligt foljer i var vilja att vara lite mindre vasterlandska i vart turistande. I Hiroshima rekommenderades en speciell, liten restaurang i de lite skummare kvarteren. Den var full av japaner, hade ko ut pa gatan, saknade luftkonditionering och man at direkt fran stekbordet. (Jag overdriver, men inte sa mycket.) Maten var bra. Pa kvallen nar vi kom fram passade vi pa att promenera lite i fredsparken. Tyvarr var fredsklockan under reparation.

Dagen efter gick vi upp klockan 5 for att ta forsta taget till forsta farjan till Miyajima for att passa det tidiga lagvattnet. Vi var i stort sett ensamma pa on. Inga turister sa langt ogat nadde. Efter att vi fotat lite lade vi oss pa en bank och sov i vantan pa att butikerna skulle oppna sa att vi kunde ata kakor till frukost. Ett besok i det stora trarummet, en promenad genom templet och sedan tillbaka till farjan. Darefter akta vi till Kure och besokte Yamatomuseet. Om ni sett Otokotachi no Yamato vet ni ungefar vad det handlar om. I en kladesaffar i Kure fanns skyltdockor med byxor. Skyltdockorna var bara midjelanga, men man kunde tydligt se att de bugade for att visa hur bra byxorna passade vid bugning. Dagens rekommenderade restaurang serverade kalla nudlar och lattstekta gronsaker som ｓkulle doppas i sojaliknande sas med sesamfron i. Man valde storlek pa portionerna och styrka pa sasen. Styrkorna var graderade fran 0-20 och hade illustrativa kommentarer av typen 0: bra for barn, 5-10:　det kommer ut eld genom munnen, och sa vidare. Vi korde nummer 2. Det var den rekommenderade styrkan.

Nu bor vi hos Yama (en Keio Business School-kille vi traffade nar vi var i Japan for tva ar sedan. Idag korde han oss till ett onsen uppe i bergen ovanfor Kobe dar vi badade i rott vatten. Sedan akte vi ner till Kobe och tittade pa delarna som odelades av jordbavningen. Imorgon aker vi till Kyoto.

Nagasaki

2007-07-17T10:09:00.000+09:00

Väskan anlände i god ordning. Bullarna gick att äta även om de var lite torra.

Vi kom till Nagasaki igår morse efter att ha åkt jättemysigt nattåg från Tokyo. Sängen var lite hård eftersom vi åkte någon sorts sova-på-matta-på-golvet-klass.

Igår bevistade vi atombombsmuseum och liknande. Idag blir en mer handelshistorisk dag. Det blir också första dagen med vårt nya 150/2.8. Jag provade lite igår på hotellrummet, men hade svårt att fokusera. Jag hoppas att det bara var för att det var lite dåligt ljus.

Regn

2007-07-15T00:21:00.000+09:00

Idag var vi och tittade på kläder och kameror. Jag vill köpa ett APO MACRO 150mm F2.8 EX DG HSM och både Oskar och Saras föräldrar vill ha kameror. Jag har gjort en försiktig prisjämförelse och (inte helt överraskande) upptäckt att det inte spelar så stor roll vilken av de stora kedjorna man väljer att handla i. Antagligen blir det något annat som fäller avgörandet, nämligen vilka som vill låta oss handla rabatterat utanför lojalitssystemet. När man köper saker får man vanligtvis 10-15% poäng att handla saker för. I princip är det här en rabatt med inlåsningseffekt, men inte speciellt lockande för oss som stannar här så kort tid. Jag vill hellre ha mina poäng som rabatt. Vi får se hur det går imorgon.

Det regnade hela dagen. Det ska komma förbi en tyfon här imorgon. Enligt Japan Meteorological Agency har vi vindar på 80 knop, med 120 knop i byarna att se fram emot. Vi får se om paraplyerna håller.

Wasuremono

2007-07-13T21:49:00.000+09:00

Japan är väldigt trevligt. Vi var och handlade lite kläder och tandborstar och sånt idag och jag glömde min kamera i provhytten på Uniqlo. En kvart senare springer en japan fram till mig med den. Såg han mig innan med kamera, hittade den i provhytten och såg mig sedan utan kamera? Eller såg han mig komma ut ur provhyttan och direkt därefter hittade kameran men jag hade lyckats smita? Oavsett vilket är jag naturligtvis tacksam för ett land som är så förlåtande mot klåpare.

Mestadels framme

2007-07-13T17:38:00.000+09:00

Efter att ha sprungit genom Arlanda och precis inte missat planet har vi nu anlant hos Akie i Japan. Tyvarr kan man inte saga detsamma om var packning. Sannolikt borde vi ha stoppat in alla vara biljetter i sjalvbetjaningsincheckningen pa Arlanda och inte bara den forsta biljetten.

Eventuellt borde vi haft nagat ombyte i handbagaget ocksa.

Det finns viss risk for att det djupfrysta brodet och kanelbullarna kan ha forlorat viss tjusning nar (om) de val kommer hit.

På väg tillbaka

2007-07-12T21:34:00.000+09:00

Så var det dags igen. Lite hastigare påkommet (cirka en veckas varsel). Jag sitter på Arlanda med en X60s och skriver över 3g-nätet; en fantastisk frihet som jag snart kommer att förlora. Det är ohemult dyrt att roama utomlands.

Vår resebyrå ringde just och informerade om att våra biljetter blivit avbokade. Jag hoppas att vi kommer fram ändå.

En stor skillnad mot förra resan är att vi inte har någon anständig webbhosting den här gången. Jag vet inte riktigt hur det ska gå med fotobloggandet.

Avslutande inlägg

2005-12-23T06:16:00.000+09:00

Vi missade att uppmärksamma årsdagen; vi får försöka att gottgöra det nästa år. Julen 2005 ska firas med Ayaka och Akie, och till våren ska Sara resa till Kina. I övrigt inget nytt på Japan-fronten.

Blogggen är nu nedsparad på lokal disk, och ska skrivas ut på papper för att överlämnas som julklapp till de människor som Sara saknade allra mest när hon var på andra sidan jordklotet.

God Jul och Gott Nytt År!

Saras avslutande reserapport

2005-12-23T06:06:00.000+09:00

Givetvis var det med blandade känslor som jag återvände till Sverige, men efter några veckor här börjar jag få perspektiv på min vistelse i Japan. Under de sista veckorna i Tokyo saknade jag framförallt att vandra omkring i en svensk skog på jakt efter svamp och blåbär. Turligt nog tillät vädret vid hemkomst till Sverige just det, och därtill en seglats i Stockholms skärgård. Trots detta hade nog tillvänjningsprocessen blivit svårare om det inte vore för min japanska väninna som bodde hemma hos oss de tre första veckorna av terminen. Jag lärde känna henne på Keio, och eftersom hon ska tillbringa det kommande året som utbytesstudent vid Göteborgs Universitet ville hon innan terminsstart studera svenska uppe i Stockholm.

Japaner har generellt en positiv bild av Sverige men hos de flesta kretsar den bilden kring norrsken, Nobelpriset och miljöarbete. Japaner tror bland annat att svenska barn undervisas i Kyoto-protokollet på dagis. För min japanska väninna visade det sig att Sverige var smutsigare än vad hon hade förväntat sig, och betydligt kallare än vad hon befarat. Hon är också fascinerad av det svenska sophämtningssystemet och det var här som hon för första gången kom i kontakt med ett sopnedkast. I Japan sorteras alla sopor, såväl i hemmen som i skolkorridorer, på skolgårdar, andra arbetsplatser och tågstationer utanför innerstaden. (De flesta tågstationer i centrala Tokyo saknar numera papperskorgar på plattformarna. Man tar istället med sig skräpet hem. De få som finns kvar trots nedrustningen på grund av sarinattacker, 11:e september och närvaron i Irak är alltid genomskinliga.) Tidningar ställs utanför dörren och hämtas upp av en specialenhet som byter en bunt mot en rulle toalettpapper. Övriga sopor hämtas från kvarterets sopstation med jämna intervall, för brännbara sopor två gånger per vecka. Man förväntas bära ut soporna sent kvällen innan hämtning eller på morgonen innan sopbilen kommer. Soppåsarna läggs under bar himmel i en hög på marken eller på en hylla. Över soppåsarna brukar ett grönt nät läggas för att de stora skatfåglarna karasu inte ska sprida innehållet över gatan. Trots 35 graders värme blev aldrig någon stank märkbar, men man fick se upp med gråsuggorna och kackerlackorna som trivdes under soppåsarna.

När jag lämnade lägenheten i Tokyo behövde jag göra mig av med futoner, filtar och en mikro. Japanska bostadskvarter trafikeras av flakbilar som åker runt med monotona röstmeddelanden ur högtalarna på taken och hämtar upp elektronikskrot, ibland mot betalning men om skrotet är tillräckligt fint är det gratis. Man kan också ringa till en andrahandsbutik som kommer till lägenheten och hämtar möbler, fungerande elektronik och leksaker. Min mikro var dock äldre än fem år, varför efterfrågan bedömdes vara obefintlig. En god vän var intresserad av att överta den, och jag behövde därmed inte betala 500 kronor till elektronikskrotbilen. Futonerna, som användes av mina föräldrar under två veckor då de besökte Japan, fick jag tillåtelse att slänga bland de vanliga soporna efter att ha skurit sönder dem i decimetertjocka remsor.

När folk nu frågar vad jag egentligen tyckte om Japan brukar jag först beskriva kackerlackorna i och utanför lägenheten och hur tunnelbanan slutar gå vid midnatt utan att ersättas av nattbussar. Jag har fortfarande svårt att förlika mig med att bilarna kör på höger sida här i Sverige. Dessutom slår det mig var och varannan dag att jag faktiskt inte behöver ta någon hänsyn till jordbävningsrisken vid placering av flyttlådor och prydnadssaker. Bilden av Japan som ett land översvämmat av neonskyltar och mobiltelefoner är sann, och kommer nog att fortsätta att så vara. Elallergi är ett helt okänt begrepp, och luftburna kraftledningar går över dagis, skolor och bostadshus. Ljudföroreningar är däremot ett stort och erkänt problem, och utgör en av inriktningarna på environmental engineering-utbildningen på universitet. Vad gäller japaners beteende kunde jag som väntat konstatera att Japan är ett motsägelsefullt land. Å ena sidan finns den effektiva och automatiserade industrin – i det ölbryggeri som vi besökte med skolan dröjde det en dryg timme av rundvisning innan den förste arbetaren dök upp. Å andra sidan finns den arbetskraftsintensiva serviceindustrin. Hissflickor i varuhus, erbjudandeutropare i elektronikaffärer och mataffärer, vakter som står och bugar vid skolentréer, vägvisare vid övergångsställen är vad som möter turister. I de större cafékedjorna är arbetsfördelningen total med en person som knappar in beställningen, en annan som tar emot pengar och lämnar växel, en tredje som gör kaffet, en fjärde som hämtar bakelsen och, om det är många gäster, en anställd som står och dirigerar gästerna till lediga bord. Skillnaden ligger givetvis i graden av synlighet - många anställda i butik förmedlar en känsla av lyx och framgång, medan de anställda inom industrin inte är lika synliga utåt. Om man som turist besöker Japan får dock bilden av den japanske arbetaren som den ultimate effektivitetsmaskinen en törn, såvida man inte inser skillnaden mellan branscher och syfte.

Ett annat drag som skiljer japanska klädbutiker från svenska är att många av de japanska butikerna, framförallt i ungdomsstadsdelarna Shibuya och Harajuku, bara har kläder i en storlek (motsvarande svensk 36-38). De flesta av mina klasskamrater var män, och ingen klarade av att ge ett tillfredsställande svar på min undran över vad som kom först av storlek och utseende. Mina japanska väninnor hade aldrig reflekterat över frågan, så jag fick aldrig något svar på om kroppsstorlekars konvergens mot utbudet av klädstorlekar ser likadant ut nu som förr. Går man omkring i butiker i Shibuya och Harajuku ser man betydligt flera hårdsminkade flickor botanisera bland galgarna än vad man ser i Sverige. Jag råkade dock aldrig på en halslinning som smutsats ner av smink, trots att jag har besökte klädbutiker där kunderna såg ut att vara hämtade direkt från teaterscenen. Oavsett butikens prisklass har alla omklädningsrum engångstygdukar som träs över huvudet för att smink inte ska smutsa ner kläderna. Inga omklädningsrum tillåter skor, utan de ska tas av och ställas utanför hytten.

En sak som överraskade mig var frånvaron av Internetbanker – inga av mina japanska vänner hade hört talas om någon som använde sig av Internetbank. Japaner har istället fysiska pappersbankböcker som stoppas in i de kombinerade uttags-, insättnings- och räkningsbetalningsautomaterna som finns i banker och postkontor. Japaner betalat vanligtvis räkningar genom autogiro, men jag som saknade japanskt bankkonto gjorde det istället kontant på någon av de dygnet-runt-öppna servicebutikerna (7-Eleven, Lawson, Family-Mart och andra kopior). Enligt min lärare på Keio är det dock inte lång tid kvar innan japanska bankkonsumenter kan köpa samma tjänster och varor som vi i Sverige gör idag. I en rasande fart sker utvecklingen av finansiella instrument, internationaliseringen av investeringar och sparandeformer, avregleringen av lån till privatpersoner och användandet av kreditkort. Privatiseringen av den japanska posten är ett tydligt tecken i tiden.

Till våren ska jag resa till Kina med ett projekt på Handelshögskolan. Det ska bli mycket intressant att se Japans största handelspartner från insidan, och få perspektiv på de "sanningar" jag fått sig till livs under Japanvistelsen. I Japan är det inte politiskt inkorrekt lägga skulden för ökad brottslighet på invandrade kineser och koreaner, och det gick knappt en föreläsning på skolan utan att Kina nämndes. Skälet bakom Japans alla möjligheter och hot står att hämta på andra sidan Japanska havet. Jag räknar med att återvända till Japan nästa höst efter min civilekonomsexamen, och uppleva en årstid med annan mat, växtlighet och andra festivaler än de jag hade förmånen att njuta av under detta års vår och sommar. Sammantaget är det trots allt de svenska, japanska och övriga vännerna som jag fick genom skolan, seminarium och handelskammarenätverk som gjorde min Japanvistelse till ett oförglömligt halvår. Därigenom fick jag se Japan från ett betydligt vidare perspektiv än jag skulle ha gjort som praktikant på ett enskilt företag.

... och sedan följde ett insmickrande tacktal.

Provvägning

2005-07-27T11:14:00.000+09:00

Vi provvägde just lådan vi tänkte skicka med posten. Tyvärr verkar den inte klara viktgränsen på 30 kg.

Vi har redan skickat en 23kiloslåda. Om vi lagt i tyngre saker (eller haft en större låda) kanske vi klarat oss. Fler saker i förra lådan hade nog inte varit en lösning då den redan var ganska bollformad.

23+30+2*(23+6) = 111kg. Vad har vi egentligen gjort de senaste 6 månaderna?

Stökigt

2005-07-27T03:54:00.000+09:00

Nu skulle jag kunna säga att kaoset börjar ge med sig, men det skulle inte vara helt med sanningen överensstämmande.

Början på slutet

2005-07-27T00:00:00.000+09:00

Vår lägenhet är fylld av saker och uppdämt städbehov. Vi kommer att lämna lägenheten redan imorgon för att bo på hotell i Ueno en natt. Det är med andra ord dags att börja packa.

Vi får se hur det går.

Jordbävning

2005-07-26T23:52:00.000+09:00

I lördags upplevde vi vår starkaste jordbävning hitintills, och om jag minns rätt den enda som inte inträffat då jag legat i sängen och sovit. (Andreas har haft en i sitt lab.)

I lördags när Richter 6.0/japanska skalan stark 5:a träffade Tokyo befann vi oss två stationer väster om Shinjuku i en affär som säljer traditionellt japanskt hantverk. Kl 16:34 hade vi precis valt ut en gul tiger ur källarvåningens leksaksavdelning (inga "leksaker" där inte, samtliga saker hade delar som gjorda för små barn att sätta i halsen. Vi överdriver inte. Inte en enda tingest därinne skulle kunna få den certifiering vi förmodar att svenska leksaker måste få. Åtminstone inte om man tror att barn slår sig själva som man stoppar ett solitt träblock i handen på dem.)

Hur som helst, det började med att kännas som ett förbipasserande tåg gör om du står på perrongen. Andreas hann fråga om det var en jordbävning, och precis när den avdelningsansvariga japanska hann svara att hon nog trodde det, började saker ramla omkull på hyllorna och ner på golvet. Vi ställde oss i trappan (och först efteråt upptäckte Sara att ovanför henne hängde tavlor och tunga klockor.) Efter cirka 40 sekunder var jordbävningen över (det kom ett efterskalv som kändes som tunnelbanetåg en minut senare), vi kunde betala och hasta iväg till avtalad mötestid vid Shinjukus västra utgång.

15 minuter efter jordbävningen kom vi ner till Oedo Subway line, och kunde ta ett 5 minuter försenat tåg två stationer iväg. Väl framme ställde vi oss och väntade vid spärrarna, och det gjorde även en hel del andra japaner. Det var tillfälligt avbrott i JR-tågtrafiken - spåren skulle granskas manuellt av de stationsansvariga.

Vi väntade på herr och fru Usami (Usami läste som utbytesstudent vid Handels i höstas, och har nu tagit sin examen från Keio Business School och börjat jobba.) De hade lagt två filtar på stranden vid 10-tiden på förmiddagen, och när vi något försenade (2h senare än planerat) anlände låg de fortfarande kvar oupptagna trots kaoset och trängseln vid ingången, och alla de hundratals människor som satt utanför området på trottoaren eller skymda bakom broar.

Och det börjar bli ont om tid och alldeles för få dagar kvar, så mer än att fyrverkerierna var mycket, mycket fina hinner vi inte berätta om nu.

MOS

2005-07-13T01:54:00.000+09:00

Det börjar bli ont om tid. Alla helgerna är uppbokade. Nu senast var vi på isakaya med MOS.

Äntligen blixt

2005-06-23T01:07:00.000+09:00

I söndags var det då äntligen dags. Vi köpte den efterlängtade och mycket behövda blixt vi saknat sedan vi köpte kameran. (Kanske ännu längre.) Det blev en Nikon sb-600 och en uppsättning färgfilter för totalt 30.000 yen. Vi tillbringade första halvan av dagen med att gå i små kamerabutiker i Ginza för att konstatera att de var dyrare än de stora elektronikvaruhusen. Sedan tillbringade vi nästan lika lång tid på Bic Camera i Shinjuku med att försöka kommunicera med japanska expediter och att ur dem få information om hur man skulle gå till väga för att färgfiltrera ljuset från den tilltänkta blixten. Svaren varierade från att det var totalt omöjligt till "men chefen sade att det skulle fungera" till "vi har ringt Nikon support och de säger att det går" via "men kan ni inte bara gella ner alla lampor i rummet i stället?". De var inte ovilliga att hjälpa till eller att svara på frågor (möjligen undantaget den första som kanske tyckte att det var jobbigt att prata engelska), och i Japan har man (till skillnad från i Sverige) till och med nytta av den genomsnittliga läsa-på-utsidan-av-förpackningen-expediten. Sammantaget kan man väl nämna att kompetensnivån i affärer som säljer billig elektronik spänner från låg till löjlig. Vi har pratat med folk (även sådana som talar bra engelska) och ur en längre svada av trams lyckats extraherat ett fåtal faktiska påståenden, samtliga dessutom felaktiga. Det är inte utan att man känner att folk försöker blåsa en. Hela tiden. Handla aldrig någonsin på Laox i Akihabara förresten. De ljuger om regler för moms och tax free. På ettårs studentvisum skall man enligt japanska tullverket, via den Bic Camera-anställde som ringde dem och frågade inte få köpa sakaer momsfritt. Då får man snällt betala momsen då man för ut varorna ur landet. (Vilket i en parentes kan kommenteras som lätt barockt. Skulle man få betala mindre moms om kameran stannade kvar på japanska andrahandsmarknaden? Man mattnar.)

När man handlar i en av de stora kedjorna bör man ha ett poängkort eftersom nästan alla varor ger 10-15% poäng som man kan handla med senare. När man lämnar över kortet får man alltid frågan om man vill spara eller använda sina poäng. Vi frågade flickorna i kassan varför man någonsin skulle vilja spara sina poäng eftersom det oss veterligen inte leder till någonting postitivt. De verkade först inte förstå frågan. Sedan tyckte de att den var konstig. Svaret var ungefär "om man sparar poängen kan man använda dem nästa gång". Men så är vi också i landet där folk är nöjda med en årlig ränta på 1% nominell ränta på pengar de låser upp i 20 år.

Eftersom vi råkade ha en engelsktalande expedit i närheten försökte vi få klarhet i frågan. Efter mycket om och men kom han fram till att kanske kunde man få någon poängs bonus om man sparade poängen på varor som gav 15% eller mer eller mer. (Vi köpte inga sådana varor då, så frågan vill du spara eller använda dina poäng kan översättas till: "vill du ha dina pengar på det här kortet så att de bara kan användas här och lätt kan tappas bort, utan att du får någon ränta eller några andra fördelar över huvud taget. Eller vill du använda poängen till att handla för nu, idag?" Flickorna i kassan verkade inte alls vara medvetna om den här hypotetiska fördelen. Förhoppningsvis missförstod vi dem.

Med jämna mellan pinglade det i en klocka när var 100:e/1000:e kund eller någonting sådant fick 100% rabatt i den nu rådande kampanjen i den 7 våningar stora affären. Jo, jag tackar.

Use or keep?

Provflygning 1, tagning 3

2005-06-15T23:32:00.000+09:00

I helgen var det äntligen dags att provflyga flygplanet. Det här var det tredje försöket att få till stånd en provflygning. De två tidigare försöken ställdes in/sköts upp eftersom kolfibergruppen inte var klar. Kolfibergruppen var anledningen till att jag gick in i projektet från början. När jag äntligen frågade den om jag fick vara med och bygga ram fick jag höra att det var för svårt för mig. Detta utan att någon i projektet ens har frågat någonting om min bakgrund, vad jag gjort tidigare eller vad jag är bra på. Visst, de tyckte antagligen att det skulle vara jobbigt att ha med mig eftersom min japanska är ganska och deras engelska mycket dålig. Någon gång veckan efter mitt snöpliga nederlag var det möte i klubben. Kolfbibergruppen beklagade sig över att den var underbemannad och hade mycket att göra.

I klubben är det andra- och tredjeårsstudenterna (ni- resp. sannensei) som sköter det mesta byggandet. Fjärdeårsstudenterna softar och förstaårstudenterna får göra skitgörat. Genom att hänga runt på projektet utan att få se eller prova på de svåra momenten skall de utvecklas till utomordentliga ninensei och flygplansbyggare. Det är möjligt att ninensei och sannensei har någon sorts överlämning av kunskap sig emellan, jag vet inte. Mitt problem är att jag tycks betraktas som ichinensei, och därmed inte betrodd att göra någonting. Detta trots att jag antagligen är äldst i klubben (vilket vanligen borde inge respekt) och har byggt mer grejer än de andra ens haft lust till. I ärlighetens namn kan nämnas att jag nog inte ens är ichinensei i deras ögon. Det är svårt att som utlänning bli en riktig medlem i en japansk grupp.

Det kan hända att jag låter lite bitter. Det är jag också. Flygplansbygget har inte utvecklats i riktigt den riktningen jag hade önskat. Det postiva är att jag har mer tid att lägga på mitt exjobb.

Upplösningen av internetrassel

2005-06-14T15:04:00.000+09:00

Vi vill inte undanhålla er upplösningen av Japan är inte alltid ett himmelrike, och vill därför göra er uppmärksamma på att vi har publicerat kommentarer till inlägget.

Den nye hyresgästen har beställt internet från annan leverantör, så det är möjligt att ytterligare uppdateringar blir aktuella.

Reserapport

2005-06-14T15:03:00.000+09:00

Nedanstående text skickade jag som första reserapport till stiftelse som beviljat mig stipendium. Eftersom det inte är säkert att de ställer följdfrågor om något är oklart tänkte jag överlåta den uppgiften till er.

Keio Business School är Japans äldsta MBA-skola, och förmodligen den mest välansedda. Kurserna är fallstudiebaserade och de flesta av skolans 180 studenter har runt sex års arbetslivserfarenhet, företrädesvis i japanska företag. Jag vill hävda att detta givit mig en nyanserad bild och god insikt i skillnader mellan olika företags agerande i Japan samt vad som faktiskt skiljer handel i Japan från handel i omvärlden - mer så än om jag läst en kurs avskärmad i en mer traditionellt akademisk miljö.

Inför varje lektion läser man diskussionsunderlaget som består av tidningsartiklar och en fallstudie av ett japanskt företag eller utländskt företag som sökt etablera sig i Japan. Undervisningen i föreläsningssalen sker därefter i diskussionsform, vilket skiljer sig från ett japanskt universitets gängse undervisningsmetod. Inom ramen för kurserna har jag även utfört fördjupande projektarbeten tillsammans med japanska studenter och utbytesstudenter. Jag har ingått i grupper som analyserat de intrikata tågsystemen i Tokyo med tillhörande kiosker och varuhus, Japans uppsjö av 7-Eleven-butiker och kopior, japanska alternativa försäljningskanaler (direktförsäljning, TV-shop, katalogförsäljning) samt bilförsäljningsmetoder.

Eftersom många av studenterna läser vid skolan i syfte att byta karriär eller arbetsgivare, har detaljrikedomen och öppenheten i hur japaner uppfattar saker och ting ute i yrkeslivet varit oväntat hög. Japanerna själva anlägger i klassrummet en ifrågasättande attityd gentemot den japanska företagskulturen, men likväl har de flesta ur april månads avgångsklass börjat jobba i traditionella japanska företag. Det har även varit mycket intressant att höra vilka japanska företeelser som representanter från andra kulturer reagerar på. De största stötestenarna (framförallt hos de amerikanska utbytesstudenterna) är föga förvånande den japanska anställningstryggheten, handelshindren och behandlingen av aktieägare. En annan fråga som skapat debatt i klassrummet är kvalitetsbegrepp och utbud i mataffärer. I svenska ögon ter det sig överflödigt att ha öppet dygnet runt i matbutiker större än de största i Stockholm innerstad eftersom tågen slutar att gå vid midnatt och antalet kunder är försvinnande litet. Personalen utnyttjar dock de kundglesa morgontimmarna till prismärkning, omskyltning och varuupplockning. Japaner brukar ofta förklara landets höga frukt- och grönsakspriser med att de endast accepterar högsta kvalitet på råvaror. Jag måste tillstå att jag aldrig ätit så goda jordgubbar som jag gjorde den första kvällen i december då jag anlände till Japan, men min klasskamrat från Colombia hävdar att den frukten är ett hån, och att han aldrig skulle betala pengar för frukt av japansk "kvalitet" hemmavid.

Japanska mataffärer börjar en och en halv timme innan stängningsdags att rabattera grönsaker, bröd, kött och mejeriprodukter med få återstående dagar innan bästföredatum. Dagens lagade färdigmat säljs även den ut och en halvtimme innan affären stänger är priserna halverade. Bortsett från färdigmaten ligger halva-priset-produkterna kvar till lunchtid påföljande dag. Genom detta system slängs inga produkter utan att ha rabatterats ut, och antalet kunder i affären timmen innan stängningsdags är betydligt större än i Sverige. (Detta system används dock inte av 7-Eleven eller deras kopior.)

I veckan var jag på studiebesök vid Alfa Lavals fabrik i Shonan strax söder om Tokyo. Aktiviteten var ett arrangemang genom SCCJ (Swedish Chamber of Commerce and Industry in Japan) vilket borgade för intressanta frågor och ett mycket givande besök. Jag har tidigare med studenter från Keio Business School besökt fabriker ägda av japanska företag och som kortvarig besökare är likheterna större än skillnaderna. Arbetarna på golvet är få - som vore det lunchrast - och effektiviteten till synes hög. Den mest frapperande skillnaden var Alfa Lavals av Carl Larsson-målningar vackert dekorerade väggar, och på fabrikshyllorna stod packlårar från Gislaved Gummi och Mönsterås Metall.

I veckan deltog jag även i en benkyou kai initierad av Mattias Bergman, avgående chef för Exportrådet i Japan. Jag, Andreas Mattsson och Timothy Ekstrand (Volvo Nippon K.K.) deltog som representanter från Young Chamber Network och som representanter från den äldre generationen kom Eiji Takagi (Biacore K.K.), Clas Halling (Seco Tools Japan K.K.) och Carl-Gustav Eklund (Höganäs Japan K.K.). Denna studiecirkel är ett av de bästa exemplen på hur värdefullt det är att inte behöva gå genom andrahandskällor, och förmodligen en av de mest givande kvällarna under min Japanvistelse. Diskussionsämnet var "första affärsmötet" och handlade om vad man som svensk bör känna till då man med sitt företag är på ett möte med en presumtiv japansk företagskund för första gången. Visst har jag läst artiklar och böcker tidigare med rekommendationer och pekpinnar för hur handel ska bedrivas i Japan och vilka seder som bör följas. Jag har dock aldrig tidigare deltagit i ett forum med ett svenskt-japanskt perspektiv där jag ohindrat kunnat ställa följdfrågor och fått höra auktoriteter ifrågasätta varandras metoder. Det är kvällar som den som gör att man hellre vill vara i Japan än någon annanstans.

MOS-uppdatering, japaners jobbsökande

2005-06-13T22:02:00.000+09:00

Som ni kanske har märkt uppdateras inte bloggen särskilt ofta numera. Andreas är i skolan från 11 på morgonen till 10 på kvällen, och däremellan kommer han hem för att äta lunchen jag har lagat till honom.

En del dar tar han sig tid att vara borta från skolan, och då åker vi iväg från Higashi-Omiya. Förra söndagen träffade vi för första gången sedan vi kom hit Ayaka (som bodde hos oss två veckor i Stockholm förra våren och som jag bodde hos när jag med Exchange Japan åkte till Tokyo). För er som eventuellt vet vilka jag pratar om kan jag ge en kort uppdatering på vad de japanska deltagarna har för sig: Ayaka tillbringar all sin vakna tid med att läsa inför inträdesprov för att bli "public officer" i Tokyo. Tomoko har flyttat till en lägenhet med badkar och badar minst en timme om dagen. Hon brukar sitta i vattnet och läsa i juridikböckerna. Emi och Rina har båda fått jobb på samma kommunikationsföretag, vilket de betraktar som ett roligt sammanträffande då företaget i fråga endast tar in ett hundratal nyutexaminerade studenter årligen. Chigu har fått jobb på Mitsubishi Real Estate men vet givetvis inte vilka hans arbetsuppgifter kommer att bli. Shuhei har ingen sett sedan förra våren då han stängde in sig för att hårdläsa till advokat. Megu har fått jobb på Nissan och Kori har blivit egenföretagare i äldreomsorgsbranschen. Kesa skadade sina händer i februari och kunde inte tävla på några månader. Han har nu tagit upp träningen igen, men min gissning är att han inte tävlar i den viktklass han försökte hamna i genom kosthållningen i Sverige. Golgo har också fått jobb, men jag vet inte var, och så har han en trevlig svensk flickvän från Göteborg. Jag vet inte hur det är med Keiko, men hon har fortfarande 1.5 år kvar på sina studier liksom Tomoko. Att Sony offentliggjorde att de tänkte förändra sin antagningsprocess och intervjua kandidater under flera tillfällen under året fick stora rubriker. I Japan skaffar har man traditionellt sett (under de senaste 15 åren sedan bubblan sprack) skaffat jobb ett år innan man tar examen från universitet. Emi berättade att hon hade varit på ett 20-tal intervjuer vid månadsskiftet mars/april och skrivit minst dubbelt så många intagningsprov. Under några veckor hade hon tre olika jobbaktiviteter om dagen. I slutändan fick hon jobb på ett av de företag som hon intervjuades av i början av perioden. Den sociala och psykiska pressen är stor, universitetsskolgång i Japan kostar åtskilliga 100 000. Det är ingen tillfällighet att april månad är månaden med flest självmord i Japan, tätt följd av maj. Föruom svar på skolinträdesprov och jobbansökningsprocessen börjar alla nyanställda även arbeta 1 april. Slutet av mars är den stora flytthelgen, och flyttfirmor kan ta ut premiumpriser.

Dessutom kan vi meddela att Andreas äntligen klippt sig.

Ueno Zoo

2005-05-26T16:37:00.000+09:00

I lördags var vi på Ueno Zoo tillsammans med en japansk kompis och hennes japanska kompisar. Alla japanerna hade ett intresse av att lära sig engelska och stora delar av dagen ägnades åt att diskutera språkliga skillnader, främst beträffande osäkerhet. Engelskans "maybe", "probably", "likely", "not likely", "improbable" och så vidare översätts nämligen till samma japanska ord "tabun". Detta medför även att japaner gärna säger "maybe" om saker de inte vet med absolut säkerhet. En japan kan till exempel på frågan "Hittar du till tågstationen själv?" svara "Maybe, it is ok." och mena "Absolut!". Jag har till och med pratat med en japansk flicka genom en annan japan (som tolkade till engelska) och hört honom lägga till "maybe" i sådana saker som flickan sade eftersom han själv inte hade full klarhet i frågan. Det här är taget ur minnet så citaten är nog inte helt exakta. Poängen framgår dock.

Vi: "Is this your first time at $MEETING?"
Hon: "Hai, hajimete desu" (="Japp, första gången, inga som helst tvivel.")
Han: "Yes, maybe it is her first time."
Vi: "But she said 'yes', right?"
Han: "Yes."
Vi: "So why did you translate it to maybe?" (Han var en av dem vi diskuterat maybe med en hel dag på Ueno Zoo.)
Han: "But I didn't have the time to attend previous meetings myself, so I don't know if she was there or not."

Internet - Japan är inte alltid ett himmelrike

2005-05-24T23:19:00.000+09:00

Vi vet inte riktigt om det är ilska, uppgivenhet eller olust vi känner just nu. I lägenheten där vi bodde under vårt homestay drog de tidigare inneboende-pojkarna in ADSL-Internet. Eller, de försökte i varje fall. Vi vet inte riktigt vad de beställde, och bevisligen inte de heller. Vår husvärd ville inte ha Interneträkningen i sitt namn, varför den måste flyttas mellan de inneboende. I början av mars flyttade vi över kontot till Saras namn (onödigt i vårt tycke, men den tidigare inneboende ville inte vänta en räkning tills näste inneboende anlände). Nu när Andreas och Sara har flyttat till Andreas campus vill vi inte att det ska fortsätta stå i Saras namn (skulle det göra det skulle det inte gå att säga upp. Någonsin, av döma av skäl som ni kan få läsa om nedan. Ja, såvida vi inte återvänder till Japan vill säga.)

För 2 veckor sedan ringde Andreas japanske labkompis för att flytta ADSL-kontot från Saras namn till den nye inneboendes namn. Efter 15 minuters samtal kom de fram till att Sara måste ringa personligen. (Nog för att Andreas labkompis har de längsta naglar som vi någonsin sett på en pojke, men det kan ju inte KDDI gärna veta, och i övrigt ser han inte särskilt feminin eller icke-japansk ut. Kanske låter Sara Gustafsson som namnet på en japansk pojke, men förmodligen inte då Sara betyder ”dish” på japanska.) De goda nyheterna var att KDDI hade engelsktalande operatörer om man ringde ett speciellt nummer som de var förutseende nog att förmedla redan till labkompisen. Detta utgjorde ett undantag i KDDIs normala kundförakt där ett genomgående drag är att aldrig lämna ut någon information om någonting. Det fick vi erfara redan vid nästa kontaktförsök.

Sara ringde personligen till numret med engelsktalande operatörer och fick ganska snart reda på att de behövde veta telefonnumret till hemtelefonen i fråga. Vi vet inte hur det telefonbolag fungerar som inte har en mappning mellan kunder och abonnemang, men KDDI är ett alldeles exceptionellt företag. Sara kunde inte numret utan var tvungen att återkomma något senare. Vid det tillfället var dock den engelsktalande operatören upptagen (fick Sara höra på helt ok engelska) varför hon fick återkomma ännu senare, vilket hon även gjorde. 30 min mobiltelefonräkning på dagtidstaxa senare får vi den glada och något överraskande nyheten att överflyttning av abonnemang är helt omöjligt om man inte är gifta. (Makar där ena parten har valt ett dubbelefternamn i syfte att behålla namnet som ogift är förmodligen ett specialfall som även det gör överflyttning omöjlig.) Den andra och om möjligt ännu bättre nyheten är att det tar minst tre veckor mellan att abonnemanget sagts upp och ett nytt abonnemang kan tecknas. Detta om det inte uppstår ”problems in the area”, och sådant kan man inte veta i förväg. Då kan det ta längre tid. Naturligtvis måste den nye abonnenten ringa upp själv och naturligtvis kan han inte beställa ett nytt abonnemang innan det gamla sagts upp. Det här är nya regler som infördes första april (ha!) och som tillkommit på grund av den ökade brottsligheten!? Sara sade inte upp abonnemanget då utan ville förvarna nye abonnenten först. Vi var lite oroliga för att han skulle bli ledsen när vi berättade den glada nyheten för honom, men galen beskriver nog bättre hans reaktion. Han tillbringade ett par minuter med att ligga på en soffa och skratta hysteriskt. Sedan verkade han nästan ok. Han sade att han såg fram emot att få vinka av modemet när installatörerna kom för att lägga det i en låda på KDDI, världens bästa företag, och sedan hälsa dem välkomna tillbaka tre veckor senare då de återvänder med samma modem orört och ouppackat. Det nöjet kommer han tyvärr inte att få.

Idag ringde Sara igen. KDDI, tidigare statligt, kommer inte och hämtar modemet. Sara måste skicka det själv. KDDI ska i alla fall skicka en slip. Vid dagens uppsägningsförsök (35 min mobiltelefon, dagtid) passade Sara på att förhöra sig om vilken sorts brottslighet som ökat och hur den skulle förebyggas med de nya utmärkta reglerna. Dagens operatör trodde inte att reglerna var relaterade till ökad brottslighet, de tre veckorna var bara till för att KDDI, världens snabbaste företag, skulle hinna säga upp abonnemanget och öppna ett nytt konto. Operatören undrade också varför Sara ville säga upp sitt abonnemang. (Egentligen var det inte operatören som undrade eftersom hon mer agerade tolk med andra människor inne i den stora KDDI-kroppen.) Sedan fick Sara veta att hon skulle ringa ett nytt telefonnummer för att ändra inställningarna för IP-telefoni. IP-telefoni är inget som vi medvetet har använt, varför Sara oskyldigt frågade när detta telefonsamtal senast skulle göras. Det kunde hon göra fram till slutet av månad, så ingen stress på den fronten - men telefonen skulle inte fungera fram tills dess. Oj, tänkte Sara. Detta var illa, mycket illa. Vår husvärd har ingen mobiltelefon, och anledningen till alla dessa namnbyten är att hon inte vill befatta sig med Internet-biten, och inte vill att räkningen ska stå i hennes namn. Var det ett uppehåll i telefonservicen på 3 veckor eller fram till telefonsamtalet som det rörde sig om? Det visade sig (tror vi) vara det förstnämnda. Tyvärr var det helt omöjligt att låta någon annan (läs: person som befinner sig vid IP-telefonen utan en extra tur-och-retur-resa på 4h) ringa det nya telefonnumret och följa IP-telefon-instruktionerna. Sara är uppbokad hela dagen och morgondagen. Eftersom hon ringde idag skulle telefonen också sluta fungera idag, upplyste de henne om. Den enda lösningen på dagens problem var att avbryta hela uppsägningsprocessen och upprepa den vid tillfälle då Sara sitter fysiskt vid IP-telefoni-modemet.

Japan är ett land till synes service- och kundinriktat, men också ett land till synes fullt av motsägelser. KDDI:s förfarande är ett exempel på det sistnämnda, men det underliggande skälet är förmodligen inte en motsägelse. När Sara har ställt följdfrågor under sina 1 h 10 min med KDDI har svaren kommit först efter konsultation med överordnad eller ”person in charge”. En japan som har regler som täcker ett problem går inte runt reglerna, hur artig och vänlig japanen än är. Det är en enkel regel som hitintills aldrig har visat sig vara felaktig under våra 5 månader på plats. Vilken brottslighet det rör sig om kan vi endast spekulera i, men enligt den engelsktalande representanten har alla telefonoperatörer i Japan börjat följa dessa regler. Andreas tror att det skulle kunna vara genomgång av historisk datatrafik som ska utföras. En annan förklaring är att datorbrottslighet inte ska kunna utföras i gråzonen mellan två kontohavare som därefter skyller ifrån sig på varandra. En tredje skulle kunna vara att japaner har slutat betala sina telefonräkningar, liksom flera har slutat att betala TV-licensen i protest mot korruption och politikerstyre på public-service-kanalen NHK.

KDDI är med andra ord inte världens bästa, snabbaste eller mest service-inriktade företag i kundernas ögon, men detsamma gäller för alla konkurrenter. Och som icke-japan är inte förhandlingsutrymmet större, utan måste gå genom ytterligare ett ”skjut-inte-mig-jag-är-bara-budbäraren”-filter.

Ayumi, Kamakura, Golden Week

2005-05-07T11:05:00.000+09:00

Tid, tid, tid...

Här kommer ett hopplock av Japan ända sedan Saras familj var här och hälsade på. Just nu är det Golden Week, Japans ledigaste vecka, och vi bor tillfälligtvis i Soshigaya.

David

2005-05-05T00:27:00.000+09:00

Idag fyller David år. Grattis David.

Religion, äktenskap och sambor

2005-04-28T16:31:00.000+09:00

Av Japans 130 miljoner invånare betraktar 91 miljoner sig som buddhister, 102 miljoner sig som shintoister och 3 miljoner sig som kristna. (Ja, man kan kan vara flera saker samtidigt. Tex kan man ha ett shinto-bröllop men en buddhistisk begravning och ett buddhistiskt altare i hemmet.) Varken shintoism eller buddhism har dekret gällande äktenskap och japaner själva verkar betrakta frågan som skild från religion.

Med ovanstående som bakgrund kan det därför förvåna att endast 1% av Japans sammanboende par är ogifta, och att denna grupp inte bevärdigas med egen kolumnrubrik i den officiella befolkningsstatistiken. (Nu är det dock så att inte heller Sverige redovisar sambor utan barn med exakta uppgifter, eftersom det är först när sambor skaffar gemensamma barn som de registreras ihop i folkbokförningen. Enligt SCB lär det finnas ett mörkertal på 500 000 individer som lever som sambor men som i befolkningsstatistiken hamnar i andra klasser. 500 000 är dock en en betydligt större andel än i Japan. För japaner är det totalt främmande att skaffa barn som ogift, och ensamstående mammor har betydande svårigheter att ens finna ett deltidsjobb. Ensamstående mammor har en medelinkomst på 1/3 av en "normal" familjs medelinkomst.)

Min teori är att det trots allt inte är de 1,9 miljoner icke-japaner som bor i Japan som utgör de ogifta sammanboende paren. Andreas och jag fick inte bo tillsammans i lägenhet som ägdes av min skola, Keio. Deras regler krävde till och med att om man skulle ha besökande föräldrar hos sig fick man bara ta emot den som var av samma kön som en själv. En klasskamrat till mig skulle få besök av sin filippinska frus föräldrar, och enligt skoladministrationens regler skulle fadern ha fått hyra hotellrum. Med tanke på att klasskamraten är från Hawaii och saknar ett typiskt filippinskt utseende, bestämde de sig för att låta bli att presentera föräldrarna för skolpersonalen vid ankomsten...

En hyresvärd godkänner knappast ett ogift par som vill hyra gemensam lägenhet (liksom inte heller utlänningar. Du måste ha med dig en japansk guarantor, gärna en tandläkare ty de har hög status i Japan). I formulär finns det med andra ord endast fälten "married" och "single", och japaner i vår ålder brukar låta avundsjuka när vi beskriver svenska levnadsförhållanden. De flesta japaner är dock bra pålästa, och kan kontra med frågor om svensk skilsmässostatistik.

För övrigt betraktade 30 % av japanerna sex före äktenskapet som uteslutet i en undersökning från 1993 av public service-TV-kanalen NHK. 22 % av de tillfrågade ansåg sex före äktenskapet vara ok om paret i fråga var förlovat.

Galna perfektionister

2005-04-26T23:02:00.000+09:00

Idag var jag och byggde lite flygplan. Alla frågade som vanligt om jag ville bygga vinge. Det vill jag inte. Det är nämligen ganska tråkigt och vinggruppen använder världens sämsta metoder. Nåja, jag hjälpte till att bygga lite propeller. Naturligtvis var jag inte speciellt bra i de japanska ögonen. Japaner är nämligen galna perfektionister. I propellern ingår bland annat 300 profilträbitar som ger den sin form. Propellergruppen hade skurit ut och sandpapprat 40 stycken. Jag vet inte riktigt hur många som är med i gruppen, men idag var det två personer där. Den ena låg på marken och kedjerökte under hela tiden jag var där. Den andra sandpapprade. Det är sandpapprandet som tar tid. Efter att hon lagt i mina ögon väldigt mycket tid på att försöka snygga till en av mina dåligt skurna bitar frågade jag hur många minuter varje bit tog.

-1 timme.

Vi har således 260 bitar á en timme att tillverka. En japan jobbar i taget. De ska vara klara i slutet av nästa månad. Jag frågade naturligtvis om de var medvetna om att de måste jobba närmare 9 timmar om dagen, varje dag, den närmsta månaden för att hinna. Det var de faktiskt inte.

Vad är bäst? En bra vinge om en månad, eller en halv (fast perfekt) vinge om en månad?

Kompletterande från Kyoto

2005-04-21T13:11:00.000+09:00

Idag är tvättdag. Om man hänger tvätten inne torkar den inte så bra. Om man hänger tvätten ute går det bättre, men då vill jag inte lämna den helt ensam. Jag har alltså inte tagit mig till skolan ännu.

Istället passar jag på att blogga lite. Här kommer några kompletterande bilder från Kyoto.

Hmm... nu blev en tvättmaskin till klar. Undrar om det blir konkurrens om den enda torkställningen.

Allergi och Gustafssons i Japan

2005-04-21T00:41:00.000+09:00

Nu har Saras familj varit här i en veckas tid, och vi har besökt sumobrottning, teceremoni, Kyoto och Andreas har fått spela go mot Oskar som är en bättre förlorare än Sara.

Linns och Oskars materfarenhet började redan i Amsterdam. Oskar ville ha en milkshake, och den måste ha stått ett tag innan Oskar drack upp den. Han hävdar att ham brukar komma i obalans om isen har hunnit smälta, och i obalans kom han i väntan på flyget. 2 minuter innan gaten skulle stängas frågade han Linn var toaletten låg. Linn, som inte riktigt ville störa de med biljettmottagning upptagna flygpersonalen, lyssnade inte riktigt på den desperata tonen hos Oskar. Han var tvungen att upprepa sin förfrågan, och denna gång var det enligt uppgift "riktigt bråttom". Linn stod utanför herrarnas och väntade, och till slut bad hon en Falkvakt att ropa på Oskar. Vakten kände dock medlidande med Oskar, och ville inte få honom att komma till sans till en obekant myndighetsstämma. Linn fick med andra ord gå in på herrarnas och näst sist av alla kunde familjen Gustafsson kliva ombord på planet mot Narita och Tokyo. Sen dess har Linn fått i sig ägg vid ett tillfälle - Sara misslyckades med att läsa på skinkpaketet och upptäcka äggingrediensen. Oskar åt också av skinkan, men fick inga kliande känslor i munnen. Därefter har det blivit fyra McDonald's-måltider och två "Heluchi Chikken Karee", dvs ris-ochcurrygryta av nötkött från kedjan MatsuyaFoods.

Oskar i Amsterdam är nästan i stil med Linns kvarglömda plånbok på Nyköping Skavsta -99, då de var tvungna att ropa ut hennes namn efter att fem anonyma "plånbok upphittad"-anrop inte hade fått henne att inse att hon hade glömt kvar den inne vid godisdisken.

Epilog, Mattssons vistelse i Japan

2005-04-12T09:15:00.000+09:00

Som avslutning på Mattssons Japanvistelse reste Andreas med sin familj (men utan Peter, lillebrodern, som aldrig följde med till Japan) till Kyoto och Hiroshima. På Shinkansen tillbaka mot Tokyo skrev Sven följande text: "10 härliga dagar i Japan går fort. Vi tackar Sara och Andreas för deras kärleksfulla hjälp och stöd i introducerandet av detta vänliga land i våra medvetanden. Körsbärsträden blommar; det grönskar överallt; det är rent; alla är hjälpsamma och vänliga; ingen plankar på tunnelbanan (jfr www.planka.nu!!!). Själv har jag svårt att ens kasta ett tuggummi eller gå mot röd gubbe. (När/var börjar upplösningen av det civila/sociala samhället!?!) Vi känner att vi skulle vilja ta med oss lite av allt detta hem.

Ett annat bestående minne är att allt är STORT. Just nu sitter vi på Shinkansen, och trots 285km/h i flera timmar har det varit sammanhängande bebyggelse hela tiden - och ändå åker vi mot Tokyo.

Finns det då något man "måste" se i Japan? För oss fanns det ett måste - Hiroshima. Under en oförglömlig, känslosam och fin söndagseftermiddag vandrade vi runt i Peace Memorial Park och erinrades om mänsklighetens tillkortakommanden. Det blev ett värdigt slut på vår resa.

Vilka bilder Andreas väljer till blogginlägget vet vi inte (någon dator kommer vi inte att sitta framför förrän hemkomna till Sverige), men vi är inte oroliga - någon i familjen har väl fått den estetiska säven i alla fall. (*)

Härmed tackar vi för oss, överlämnar stafettpinnen till familjen Gustafsson med vetskap om att de kommer att få en lika härlig tid som vi. Lycka till!

Vid pennan och för resten av oss, Sven"

Jag hade önskat att vi hade haft mer tid att planera och hitta på saker tillsammans med Andreas familj, men skola och skilda boenden utgjorde hinder. De hade i varje fall tur med körsbärsblomningen, och fick se Japan när det är som allra vackrast. Andreas fotografier från Hiroshima är magnifika och jag är glad att de alla fyra fick uppleva den staden. Innan de kom sa Andreas att han aldrig trodde att han skulle känna av hemlängtan, men att han faktiskt kände sig drabbad och att han hade saknat sin familj mycket mer än vad han hade förväntat sig. Och även om det hade varit bättre för hans studier att stanna kvar på plats i Tokyo och på Shibaura kommer de senaste dagarnas aktiviteter att utgöra höjdpunkter när vi senare ser tillbaka på vår Japanvistelse.

(*) Andreas är i skolan nu, så bilderna plockas ut och läggs upp inom 10h...

Karaoke

2005-04-07T18:21:00.000+09:00

Jag törs lova att ingen av er har hört mig sjunga. Bortsett från min familj som brukar få höra mig sjunga Gullefjun då och då - flera stämmor på en och samma gång tillsammans med min syster. Och så hela släkten, men Luciasånger och julaftonsuppträdanden då man var så liten att man hade stubblugg ända upp till huvudets högsta punkt (tänk flickfrisyr på 80-talet) räknas inte det heller.

Med den kunskapsbakgrunden kan jag avslöja att jag idag följde med min husvärdinna Momozuka-san och sjöng solo inför femton japanska pensionärer och hemmafruar vid ett av Soshigayas karaokecaféer. Jag har varit på karaoke en gång tidigare, och då hyrde vi ett privat rum i en timme för 700 yen per person och då fick man dricka så mycket japansk motsvarighet till cider man bara kunde. Jag trodde alltså att japansk karaoke var ekvivalent med alkoholservering. Dagens café serverade säkert sådant men dagstid gällde apelsinjuice och grönt te. De flesta av gästerna kom en och en, verkade känna alla, sjöng sina valda låtar och gick.
Karaokemaskiner innehåller en smickrande ekoeffekt, så det låter faktiskt ännu bättre än vad det gör då man sjunger i duschen. I en telefonkatalog-tjock bok letar man reda på en sång man önskar uppträda med, och kvinnan bakom bardisken knappar in sångens kod till karaokemaskinen med sin fjärrkontroll. Har man varit där tidigare har man koderna till sina favoritlåtar uppskrivna på några sidor i en kalender, och behöver därför inte slå i telefonkatalogsboken. Jag vet inte hur sångdatabasen uppdateras, men eftersom den medföljande boken också uppdateras när nya låtar kommer med sker det förmodligen på någon slags månatlig prenumerationsbasis. Vissa delar av databasen hålls dock konstanta. Varför skulle annars julsånger finnas med så här års?

Idag sjöng japanerna vad jag tyckte lät som en och samma låt med olika texter. (Jag förstod de flesta texternas budskap, och kunde läsa många av kanjitecknen. Det var olika låttexter.) Den enda som bröt av, med den enda icke-japanska upptempo-låten utan wailing under de två timmar som jag var där, det var jag det. Jag tror att jag gjorde succé som "flickan från Sverige som läser vid en av Sveriges bästa skolor och i Japan vid Keio", sjungandes ABBA:s Waterloo på engelska. Åtminstone om man kan tolka en Momozuka-san dubbelvikt av skratt som önskvärt resultat.

För övrigt sjöng Momozuka-san riktigt bra med en spröd, vacker flickröst och med mindre wailande än de flesta andra.

Detta var nog ett av de mer japanska sakerna jag har gjort under dessa månader. På lördag stundar picknick under blommande körsbärsträd, så kallad hanami. Andreas befinner sig med sin familj i Kyoto. Där regnar det och är kallt, emedan vi i Tokyo har haft strålande solsken och 24 grader idag.

Med Mattssons på stan

2005-04-02T21:27:00.000+09:00

Under Andreas och Saras kunniga ledning har vi så åsett "hela" Tokyo. Den Japanska svenskkolonin har fått förstärkning i form av Sven, Urve och Veronika som så fort som möjligt försöker bli familjära med egenheter som vänstertrafik, kranar som öppnas åt fel håll, bad med elchocker och slika ting. Resan hit gick bra men tog tid. Först fem timmars försening från Köpenhamn och sedan ett antal timmars formaliteter på flygplatsen. Men nu är vi här, mätta, belåtna och allmänt nöjda med den första riktiga dagen i Den Uppgående Solens Land.

Vid tangentbordet satt Sven medans Andreas och Sara diskade

Andreas familj har anlänt och jag har börjat städa

2005-04-01T23:36:00.000+09:00

Av någon anledning som varken jag eller familjen Mattsson har fått reda på var flyget 5 timmar försenat från Köpenhamn. Andreas åkte för att hämta familjen på Narita Airport, men... det blev aldrig någon nedskriven lapp med lämplig färdväg Shinjuku - Narita (Airport, terminal 2. Hoppar man av i "Narita" är man inte i närheten av sina släktingar. Nu kanske ni tror att jag antyder att Andreas begick det misstaget, men så var inte fallet. Det var snarare vid Ueno som det blev fel. Därifrån går JR rapid express till Narita Airport, och det alternativet är enligt vår guidebok som låg i min väska på väg åt 90 grader annat håll på kartan det billiga och långsamma alternativet. Andreas borde ha gått till Keiseibanans Ueno-station i grannbyggnaden, men så blev det inte. Och när jag sa till Andreas att SAS-passagerare inte kommer ut på samma ställe som vi anlände till fick han något panikartat i stämman och hasplade ur sig ett "Jag lägger på, måste spara batteri". Så jag har inte varit till något stöd för honom idag inte...) Nu verkar det dock som om de hittade varandra tämligen omgående, och att Urve, Sven och Veronika inte behövde vänta på honom särskilt länge trots att Andreas anlände en timme senare än vad vi hade beräknat.

Min dag var inte lugn ens om man bortser från Andreas resa till Narita. Jag hade åtagit mig att städa den nya lägenheten, men eftersom jag aldrig hade varit vid Shibaura tidigare var jag tvungen att förlita mig på Andreas handritade karta. Hans vägmärken var av typen "någonstans ska det ligga ett avgasrör på en parkering. Gå så att du får syn på det", "det finns en upphöjd sopstation längs vägen", "det finns ett gammalt rött hus på höger sida" och "vi bor i det första av två vita hus, och efter det andra vita huset är det en parkering. Det är nog ett tvåvåningshus." Vad han inte hade lagrat var information om hur landmärkena förhöll sig till de gator som jag skulle ta av vid. Det visade sig vara första vägen till höger efter plommonträdsplanteringen, men Andreas hade sagt att det kunde vara uppemot fem gator bort. De två högersvängarna efter det prickade jag dock in på första försöken, men det var nog mer de få alternativens förtjänst än Andreas kartas förträfflighet.

Efter att jag hade kommit fram lämpade jag av de köpta ätpinnarna, moppen, tallrikarna och skedarna och rusade tillbaka till Andreas skola, Shibaura. Skolan ligger 5 min till fots från lägenheten (2 min om man springer).* På skolområdet fanns en hel del studenter trots att de borde ha lov i ytterligare en veckas tid. Skälet var (om jag förstod de japanska informationsflickorna rätt) att de nyantagna studenterna skaffar sig studentkort den 1:a april. Jag försökte få tag på en dator, men ingen förstod vad jag menade med "public computer" så en japansk student sade att jag kunde få låna hans konto och lösenord. Märk väl- det var inte för att bli av med mig eller slippa besvara mina frågor på engelska. Jag satt i 20 min och försökte få rätsida på Andreas resa till Narita, och pojken stod i ett rum på andra sidan av korridoren. Då jag efter halva tiden såg mig omkring för att se om han fortfarande var kvar kom han rusande och frågade om det var något han kunde hjälpa till med. När jag var klar försökte jag komma på ett lämpligt sätt att tacka honom. Jag orsakade en 20 minuters oplanerad vistelse i datorsal för hans del. Hur tackar man någon för det? Hans frikostighet gladde mig enormt, men min japanska klarar inte av att vidarebefodra innerlig tacksamhet. Han tog avsked genom att buga djupt fem gånger. Det var nog de djupaste bugningarna mot mig hitintills, och mina svarsbugningar kom inte i närhetens av hans fulländade. Jag undrar om han trodde att jag var någon annan än flickvän till en vanlig utbytesstudent vid skolan. Andreas har ju trots allt blivit tagen för lärare av elever vid det tillfälle då han bar kostym.

Jag hade som sagt lovat att städa lägenheten. Den tidigare hyresgästen lämnade den igår morse, och förmodligen i en hast. I tvättmaskinen låg ett lakanset och 3 handdukar kvar - dyblöta. På torkställningens fot var dammlagret en halv centimeter tjockt och badrumsmattorna hade nog inte skakats på några veckor. Jag antar att det är än mer talande att även de kvarlämnade rengöringsmedelsflaskorna var täckta av ett lager damm.

När klockan blev 6 hade jag bara hunnit med det innersta rummet. Köket och badrummet befarar jag städas av Urve, Sven och Veronika i skrivande stund. Med döende batterier i såväl min som Andreas mobiltelefon lyckades vi stämma träff på Akabanes tågstation (som är hela 8 plattformar och 5 olika tåglinjer stor) för att Andreas skulle få vår enda lägenhetsnyckel. Jag förstår uppriktigt talat inte hur man kan tycka att en värld utan mobiltelefoner skulle vara uthärdelig. Min gissning är att min lillebror delar denna uppfattning, men hans skäl kanhända avviker från mina... Hade vi dessutom kunnat japanska skulle Andreas kunnat kolla upp tågtider och byten genom telefonen, och jag skulle ha kunnat använda telefonens karttjänst för att hitta till lägenheten. Jag antar att svenska operatörer tillhandahåller dessa tjänster numera, men i Japan har de funnits i åratal redan.

Jag fick hälsa på Urve, Sven och Veronika på Akabanes station för att därefter rusa iväg i riktning hem till Soshigaya och en väntande middag för tre, men utan den tredje matgästen. Andreas följde givetvis med sin familj till lägenheten istället, och jag tror att han invigde dem i den japanska matlådans och 7-Elevenbutikernas annorlunda värld. Det är nämligen så att japanska 7-Elevens utbud är såväl billigt som välsorterat och välsmakande.

Imorgon ska familjen få resa till Shinjuku (33 minuter med tåg) på egen hand för att senare under dagen få bada elbad och äta middag här hemmai Soshigaya.

*) En förbättring för Andreas med ca 1h35min enkel resa. Jag tror att det blir riktigt bra där, även om jag kommer att sakna vår nuvarande boendes hyresvärdinna.

viktigt meddelande till sven, urve, veronika

2005-04-01T15:00:00.000+09:00

Andreas är sen - missade tågbyten. Dessutom kan det vara så att hans vägbeskrivning i mailet inte stämmer på grund av att ni kommer med SAS och vi kom med BA. Skulle ni läsa detta innan han har hittat er: stanna kvar där ni kom ut till väntande folk som inte flög med er ("Meeting point", terminal 2, 1F) . Han dyker upp, och skulle han inte se er ämnar han fråga var SAS flight 983:s passagerare har tagit vägen.

Själv ska jag städa vår nya lägenhet, ty det finns ett visst behov av det...

Yakata-bune tour

2005-03-26T22:44:00.000+09:00

Idag bjöd Usami och Shiho på storslagen båttur i vattnet utanför Tokyo. Jag har aldrig tidigare varit ombord på en båt med tatamigolv. Maten bestod av olika sorters fisk samt tempura. Vädret lämnade inget övrigt att önska; idag hade vi förmodligen det bästa vädret hittills under vår japanvistelse. Båten stannade till utanför Odaiba, en konstgjord ö som härbärgerar bland annat Fujitvs huvudkontor och den japanska frihetsgudinnan.

Jordbävning i Fukuoka-ken

2005-03-20T12:37:00.000+09:00

För nästan två timmar sedan inträffade en större jordbävning i södra Japan. Om vi förstod nyheterna rätt mätte den en svag sexa på den japanska skalan. (Se tidigare inlägg om den japanska skalan.). Vi har ingen engelsk information eftersom tv inte sänder på engelska nu och japantoday inte svarar. Enligt vår amerikanska jordbävningstjänst uppmättes 6.4 på Richterskalan.

Dock verkar såväl mänskliga som materialla skador ganska lindriga.

Vi var ute och sprang och kände ingenting. När vi kom tillbaka till huset hade 4 av våra 9 kanaler avbrutit ordinarie sändningar och rullade samma bilder om och om igen. Nu, knappt två timmar efter skalvet, är det en kanal som fortfarande har specialsändningar. De börjar visa helikopterbilder på hus med trasiga tak och med människor som har letat sig upp på höjder för att undfly den tsunami som varning utfärdades för (men som inte blev högre än 50 cm). Epicentrum: 915 km från Tokyo.

Tomtar

2005-03-18T22:50:00.000+09:00

Grattis Oskar.

Engelska i Japan

2005-03-13T23:19:00.000+09:00

Grattis kusin Fredrik på födelsedagen!

Vårledigt

2005-03-11T14:47:00.000+09:00

Min skola har lov. Det har inte jag. I måndags åkte jag min vanliga väg till skolan. Det tog dock lite längre tid eftersom jag inte ville åka i så trångt tåg så långt som till Omiya. Tågen från mig till Shinjuku brukar dock vara minst lika tätbefolkade, men därifrån har vi inte några bra bilder eftersom jag inte är vaken den tiden om jag inte har bråttom och snart skall packa in mig i tåget jag också.

Nu när det är ledigt passar studenterna på att ta det ännu lugnare än vanligt. Bland annat spred en av skolans klubbar ut sig runt sitt hus för allsköns slappande i solen. Volleybollklubben har åkt på volleyboll- och snowboardläger och jag sitter och känner hur livet rinner mellan fingrarna.

Aprilväder

2005-03-05T16:07:00.000+09:00

Grattis i efterskott kusin Sophia!

Vädret varierar starkt från dag till dag, man skulle nästan kunna tro att det var april. Det finns ingen organiserad snöröjning i Tokyo så folk tar sig fram så gott de kan. Överraskande många har snökedjor.

I norra Tokyo snöade det runt 14 centimeter igår. Så mycket snö har det inte varit tidigare på hela vintern. Här i Soshigaya var det inte riktigt lika illa men snön ställde ändå till med visst förtret för de som tvingades ut i det.

Bara-mat-affären

2005-03-03T18:25:00.000+09:00

I japanska mataffärer finns det mat. Detta kan tyckas självklart, men därav följer inte nödvändigtvis att det i japanska mataffärer inte skulle finns saker som inte är mat, men detta verkar också vara fallet.

Idag skulle jag köpa batterier, och eftersom jag ändå skulle handla mat tänkta jag köpa batterierna i den vanliga mataffären. Efter ett varv i butiken utan att hitta några batterier märkte jag att det inte fanns någonting i affären som inte med lite god vilja skulle vara ät- eller drickbart. Det närmsta jag kom ickemat var djurmat. Jag fick köpa min batterier i 100yensbutiken i stället.

Löften och jordbävningsartiklar

2005-03-02T09:47:00.000+09:00

Den 18:e är sista dagen i skolan för min del, och jag har samlat på mig en hög samtalsämnen som jag tänkte skriva om efter det datumet då jag får mer tid över. Ni har att se fram emot: japansk spelindustri (pachinko), japansk TV, japansk pollenallergi, japansk demografi, japanska pensionsreformer, japanska företag och utlänningar, japansk 1800-talshistoria, Nordkorea, japansk företagsstruktur, japansk företagskultur, Tokyos tågsystem, självmord i tunnelbanan, 7-Eleven i Japan. Viktigast av allt: språklektioner för anländande släkt.

Fram tills dess följer här en artikel ur den engelskspråkiga ekonomitidskriften The Nikkei Weekly [28 februari, 2005]:

"Quake in Tokyo could inflict 112 trillion yen in damage
A magnitude 7.3 earthquake [magnituden pa jordbävningen som drabbade Kobe 1995 och orsakade över 6 000 dödsfall] hitting Tokyo could cause as much as 112 trillion yen in economic damage and displace up to 7 million residents, according to a government estimate released on Feb. 25. If the quake occurred during a workday, some 6.5 million people would face difficulties returning home.
This financial impact is about 20% of Japan's gross domestic product in fiscal 2003, 40% more than the fiscal 2004 national budget, and roughly 10 times the damage caused by 1995's Great Hanshin Earthquake [i Kobe].
The projection, which simulated 18 possible epicenters, was made by a Central Disaster Management Council research committee studying possible preparatory and response initiatives. By summer, the panel will outline steps to lessen damage, including the quakeproofing of buildings, as well as prepare for such post-quake measures as distribution of food to victims. The government plans to craft a strategy with numerical targets in fiscal 2005 in an effort to mitigate the impact of such a temblor.
The worst-case damage estimates were based on an earthquake with an epicenter in the northern part of Tokyo Bay occurring at 6 p.m. in winter with strong winds [bränder är en allvarlig påföljd] of 15 meters per second. Under this scenario, direct damage to buildings and infrastructure such as waterworks and electricity would total 67 trillion yen, and indirect damage resulting from production and service disruptions would reach 45 trillion yen in the year following the quake.
The quake's effects on interest rates, consumer psychology, online transactions, and stock and goods prices were excluded because such factors are difficult to estimate. Thus the actual impact of a Tokyo earthquake could be greater. The highest toll of 13,000 deaths resulted from a scenario of a quake at 6 p.m. in winter with an epicenter in western metropolitan Tokyo, near the Shinjuku district.
While earthquakes occurring in the greater Tokyo metropolitan area tend be smaller than those periodically triggered by plate shifts, they can cause massive damage because of the concentration of buildings. The 1995 Great Hanshin Earthquake was a similar type of urban quake. In the southern metropolitan area, magnitude-8-class earthquakes - such as the 1923 Great Kanto Earthquake - occur roughly every 200 years."

Japaner är medvetna om att en stor jordbävning kommer att drabba Tokyo inom en inte alltför avlägsen framtid, och dokumentärer visas då och då på TV. Företagsanställda har gula hjälmar under skrivbordet, men enligt en japansk vän till oss brukar de bara användas under firmafester.
Japaner verkar tycka att utlänningar som tjatar om jordbävningar är överdrivet rädda och en smula fåniga. Själva påstår de att de inte går runt och tänker på jordbävningsrisken, men utstöter avundsjuka läten när vi säger att vi inte har jordbävningar hemma i Sverige.

Ur samma tidning, vilken översätter nyheter från den dagliga japanska upplagan [9 juni, 2004]:

"Quake policy needs thorough overhaul
Every year on Sept. 1 - designated disaster prevention day to commemorate the Great Kanto Earthquake of 1923 - the government announces the odds of a massive earthquake to raise public awareness of the urgency of preparation.

This year, the government said there is up to a 70% probability of a magnitude 7 earthquake with an epicenter in the Sagami Trough off Kanagawa Prefecture striking the southern parts of the Kanto region within the next 30 years.
It should be noted that determining the odds of a temblor is quite different from actually predicting one, which means forecasting the location, time and intensity. This is clear from the fact that the probability of a major earthquake centered in Kobe was estimated at less than 8% before the January 1995 quake devastated the city.
About 20% of all earthquakes registering a magnitude of 6 or higher worldwide occur in Japan.
The entire country is sitting on a tectonic structure that can churn out quake after quake.
Despite this, half the school buildings and some 20 million houses are estimated to be insufficiently quake-resistant. This is a chilling picture when one considers the fact that over 80% of the Kobe earthquake victims were crushed by crumbling buildings.
Much of the blame for this alarming situation must be laid on the special law to deal with large-scale earthquakes, which was enacted 25 years ago. The law prescribes a series of steps the government should take when a massive quake is predicted.
The prime minister is supposed to receive a reliable forecast of a massive quake from the experts and then declare an alert, ordering bullet train services and gas supplies stopped. Residents affected are supposed to take refuge in designated safe places.
But this is a completely unrealistic scenario built on groundless assumptions.
On the basis of science, there is currently no reliable way to predict when and where an earthquake will strike. This has been an admitted fact for years now.
The government, however, has not responded vigorously to the policy implications of the unpredictability of earthquakes. There is a pressing need to improve the quake-resistance of buildings and establish a system for prompt response.
Moreover, the government should honestly admit to the public that accurate predictions of earthquakes cannot be expected."

Liten jordbävning

2005-02-24T08:55:00.000+09:00

Igår runt 10 hade vi en liten jordbävning (4.5, 40km bort). Jag kände den men var inte ens helt säker på att jag inte inbillat mig alltsammans.

Lunch vid Shibaura

2005-02-24T00:19:00.000+09:00

Idag hade jag japanska och Sara var på seminarium. Lunch åt jag på en isrealisk restaurang. Vägen dit bjöd på några saker värda att ta kort på.

Higashi Omiya tur och retur

2005-02-21T13:30:00.000+09:00

Idag var jag fortfarande lite krasslig så jag övervägde att jobba hemifrån, men beslöt mig till sist för att åka till universitetet i alla fall. 3 tåg, 1 buss och nära 2 timmar senare märker jag att mitt campus är stängt idag på grund av prov. Bara att åka hem igen. Solen skiner i alla fall.

Studiebesök på stålverk

2005-02-20T00:31:00.000+09:00

I torsdags var jag med andra studenter från min skola på studiebesök vid Japan Fe Engineering (JFE) Steel Corporation och deras anläggning vid Kawasaki/Yokohama. Klockan ringde 05:45, men det visade sig att jag kunde ha sovit i en halvtimme längre då det var så lång tid som passerade mellan min och min lärares ankomsttid till skolans tågstation.

År 1912 började företaget att tillverka skarvfria skorstenar av stål till den japanska inhemska industrin. År 1940 gick man samman med ett välkänt skeppstillverkningsföretag för att effektivare kunna förse den japanska armén med vad de behövde. Efter kriget ändrades efterfrågan och nya slutkunder behövdes. För att återupprätta Japans heder och självständighet definierades den japanska tillverkningsindustrin som den industrigren landet hade störst möjlighet att konkurrera i internationellt. Strax efter kriget var bristen på arbetskraft och råvaror stor, men ministeriet som var ansvarig för handel (MITI) såg till att de knappa resurserna fördelades bland de bäst lämpade företagen. Ståltillverkningen började snart blomstra och JFE blev en viktig underleverantör till den japanska bilindustrin.

Jag antar att de höga landspriserna i Tokyo-området är det rationella skälet till deras vurm för konstgjorda öar. Den största delen av JFE:s 8 kvadratkilometer stora anläggning utgörs av en fyrkantig konstgjord ö. Ståltillverkning är numera datoriserad, och vi såg inte många av de 1500 arbetare som förmodades vara på plats den dagen vi besökte dem. De vi mötte bar dock ansiktsmask (vilket vi inte gjorde) men liksom vägarbetarna inga hörselskydd.

Jordbävning 地震 [jishin]

2005-02-16T09:41:00.000+09:00

Imorse 4:49 vaknade Andreas och jag av en jordbävning som mätte svag 5:a på Japanskalan. Här mäter man inte magnitud i enlighet med Richterskalan utan horisontell rörelse som refereras till upplevelsen:

shindo-ichi / 震度1... slight earthquake (bishin)
-felt by people who are static
震度2 [shindo-ni]...light earthquake軽震 [keshin]
-felt by many people; doors shake slightly, shoji paper sliding doors are noticed to move a little
震度3 [shindo-san]...minor earthquake弱震 [jakushin]
-a clattering sound is heard; hanging objects move. Buildings shake, shoji paper doors rattle loudly, lights that hang down sway noticeably, surface of water in containers is noticeably disturbed.
震度4 [shindo-yon]...medium earthquake中震 [chushin]
-felt by people while walking; cups and glasses fall from shelves. Buildings shake intensely, vases may fall over, water in containers splashes out.
震度5 [shindo-go]...strong earthquake強震 [kyoshin]
- Cracks appear in walls; tombstones, stone lamp fixture decorations fall over; chimneys, stone walls collapse.
震度6 [shindo-roku]...violent earthquake烈震 [resshin]
-Up to 30% of buildings collapse, landslides occur, cracks in the earth appear, many people are unable to stay standing.
震度7 [shindo-nana]...severe earthquake激震 [gekishin]
-Over 30% of buildings collapse, landslides occur, crack in the earth and fault lines appear.
Källa: http://www.hp1039.jishin.go.jp/eqchreng/at2-2.htm, http://www.yomiuri.co.jp/ppp-e/ppp009.pdf (som för övrigt har många andra intressanta språklektioner värda att läsas)

Eftersom vi bor flera mil från epicentrumet överensstämmer vår upplevelse bäst med shindo-san. Några timmar senare kom en ny jordbävning vars intensitet jag skulle vilja definiera som "bussar åker förbi på Torggatan efter fjärrvärmegrävningarna".

25 människor rapporteras skadade; de flesta var äldre som gjorde illa sig när de ramlade ur sängen eller nerför trappan. Tidningsartiklarna rapporterar om en 7-Eleven butik i Tsukuba, där 10 ölburkar ramlade från hyllan. Någon timme senare har artikeln ändrats till att rapportera om en skivbutik i samma område - den anställde hade aldrig sett så många skivor ramla efter en jordbävning. Källa: http://www.japantoday.com/e/?content=news&cat=&id=327864

Första japanskan och små träd

2005-02-15T22:12:00.000+09:00

Idag hade jag min första japansklektion. Vi var fyra personer varav två hade ungefär 8 svenska språkpoäng japanska i bagaget. De andra två hade aldrig sett japanska förut. Måhända överdriver jag en aning, men skillnaden i språklig bakgrund är påfallande. Vi får se hur det utvecklar sig.

Efter japanskan gick vi ut och åt och åkte därefter till Ueno och gick på Bonsaimuseum. Alla träden var enormt fina, men efter de första hundra hade de inte riktigt samma tjusning längre. Parken utanför härbärgerade tydligen folk som inte hade någon annanstans att bo.

Japanska skolbarn är riktiga linslöss. När de blir lite äldre avtar det.

Sara är förkyld, och alldeles erbarmlig.

Alla hjärtans dag

2005-02-14T22:37:00.000+09:00

Idag var jag på första japanskalektionen. Eller snarare, jag hade varit det om det varit idag. En närmare titt i almanackan visade att första lektionen är först imorgon.

Mitt labb hade presentationer idag. Jag tillbringade några timmar med att lyssna på snabb japanska, titta på tättskrivna powerpointslides med japanska tecken och allmänt inte förstå någonting. Bland annat förstår jag inte vad projekt Betydelsen av pacifism har på ett tekniskt universitet att göra, men det kanske bara är jag.

Idag var det alla hjärtans dag och enligt japansk tradition skulle Sara köpa choklad till mig. På lite ojapanskt manér passade jag på att köpa en blomma.

Idag fick jag även höra att jag har blå ögon - precis som ABBA. Ögonfärgsbedömaren skall av allt att döma börja i mitt labb nästa termin (snart alltså). Hon pratar ganska bra engelska så eventuellt blir det ett steg framåt för mina kommunikationsmöjligheter i skolan. (Och kanske ett steg bakåt för mina incitament att lära mig japanska.)

Yoshinoya

2005-02-13T22:49:00.000+09:00

I början av veckan var jag på skidsemester med utbytesstudenter och några japaner. Skidåkningen var väl inte direkt utmanande (åka på led i backar så flacka att man nästan måste staka), men människorna var trevliga, speciellt japanerna. Jag tog inte med mig Kameran, bara min nya och väldigt fina telefon. Tyvärr vet inte vår dator om att den har en IR-port så än får ni inte se några fina bilder från bergen.

Det finns en viss risk för att min japanska kommer att gå ut över mina studier. Ungefär tre gånger i veckan, med början nu imorgon, skall jag vara i ena änden av staden 11-13. Därifrån och till skolan och tillbaka hem tar det minst tre timmar. Jag måste vara hemma 19. Jag har ingen lust att åka innan 8. Jag kan tillbringa strax över två timmar i skolan.

I fredags hade Yoshinoya på årsdagen av importförbudet mot amerikanskt nötkött åter en (och endast en) dag med de klassiska gyudonskålarna (kött på ris). Vi var naturligtvis och provade. Det var faktiskt märkbart godare än fläskalternativet de kör till vardags nuförtiden. Utanför populära lunchrestauranger brukar det vara kö, men inte till vardags utanför Yoshinyoa.

Idag lyckades jag ha sönder en risskål (av porslin). Sedan lyckades jag nästan källsortera den fel (som glas) innan vår värdinna hjälpte mig att sortera den rätt (som plast).

Idag lyckades vi också förlora en cykel. När vi började närma oss platsen vi ställt cykeln på frågade Sara efter nyckeln. Jag hade den inte heller. Efter lite funderande kom vi fram till att ingen av oss låst cykeln. Inte stod den kvar på samma ställe heller. Efter fem minuters desperat sökande upptäckte vi att det lyckligtvis bara var cykelparkeringspersonalen som optimerat bort cykeln till en mindre använd parkering på andra sidan huset.

Dagens bilder innehåller en med väsentligt kortare fokallängd än vi har linser för egentligen. Hemligheten ligger precis som vanligt i mjukvara. Den intresserade kan roa sig med att lista ut vilken. Tyvärr har vi inte riktigt hårdvara nog för att leka med mycket större collage än så här.

Grattis på födelsedagen, Andreas!

2005-02-07T23:14:00.000+09:00

Idag är Andreas i japanska fjällen och åker skidor. Inget födelsedagskalas med andra ord, men däremot en hel del läxläsning för min del.

Bönkastning

2005-02-04T15:57:00.000+09:00

Vintern är äntligen över. Igår var vinterns sista dag, tillika vårens första. Därför var vi naturligtvis och kastade bönor som alla andra goda buddister. Idag är det märkbart varmare än det var igår. Solen skiner.

Bönkastningen blev något av ett antiklimax. Som jag väntat hela veckan på ett riktigt bra fototillfälle. Jag var inställd på tusentals människor i konstiga kläder och roliga hattar, kastandes bönor på andra människor i konstiga kläder och roliga masker, men tji fick jag. Vi var i ett litet tempel tillsammans med ett trettiotal människor i vanliga kläder. Av religiösa hänsyn var det heller inte fritt fram att ta kort på allt varför vi för säkerhets skull inte tog kort nästan på någonting. Vi som var där kan i alla fall intyga att det var fint, men med ett visst övermått av guld.

Bönkastningen föregicks av lite bönemangling, långt och tålmodigt upprepande av korta böner på utrikiska. Därefter lite bönkastning, mer böner, slag på trumma, trumma och böner samtidigt, och därefter jättesöt traditionell japansk dryck.

Väl hemma igen åt vi någon sorts traditionell bakelse. Jag åt upp hela min och klarade mig med nöd, näppe och salta ärtor ifrån diabetisk koma. Sara gav klokt nog upp halvvägs.

Cyklar

2005-02-01T17:10:00.000+09:00

Imorse var vi uppe tidigt för att åka på utlänningsregistrering. Tyvärr visade sig mina kort inte riktigt hålla måtten, men vi upptäckte det i alla fall innan vi åkte. Jag följde Sara till tåget och tog med cykeln. Till mitt stora förtret verkade det inte helt enkelt att hitta någonstans att parkera. Det finns en parkering som kostar pengar (100 yen), men det kändes väl lyxigt för några minuters parkering.

Över huvud taget verkar cykelparkering vara ett stort problem i området. Det finns otaliga förbudsskyltar överallt och runt stationen jobbar flera män med att hindra folk från att parkera. Min räddning blev parkeringen utanför banken. Eftersom parkeringen var låst och öppnade precis när banken gjorde det lyckades jag få en plats. När jag kom tillbaka någon minut senare var parkeringen full.

Pannkakor

2005-01-30T22:32:00.000+09:00

Igår var vi på onsen och träffade en japanska och jag lyckades uthärda elbadet flera minuter åt gången. Antingen börjar jag vänja mig eller också håller nervsystemet på att försvagas. (Eller både och.) Den medföljande svensken, vår medinneboende, försökte förgäves njuta av den smärtsamma upplevelsen, men vände på vägen ner. Japanskan som badade med Sara gav ifrån sig iiiande läten, både i elbadet och i det härliga kalla badet. Till min ohöljda förtjusning kan jag konstatera att ingen i vårt sällskap (förutom undertecknad) hade mod och styrka nog för att ta sig ner i det kalla badet. Jag vet inte hur jag skall få ner Sara i vak när det blir aktuellt (när bastun väl blir klar) men vi får hitta på något.

Tyvärr hade den gäst som borde kommit idag bokat om och kom igår istället. Dessutom hade vi bestämt att vi skulle laga pannkakor och ärtsoppa. Ärtsoppa visade sig vara ogörligt (gula ärtor verkar inte ens finnas i japanska språket), men pannkakorna blev bra.

Till lunch igår åt vi för första gången hemlevererad mat, den här gången kareraisu. Lådorna maten kom i var väldigt fina. Dessutom fick man soppskålar och soppa i en termos. Efteråt ställde vår värdinna ut alla saker på trappan (antagligen för upphämtning) men ännu tror jag inte att någon hämtat dem. Idag fick vi besök av en man som ville ha kontant betalning för prenumeration på en tidning. Det är för våra svenska ögon ett väldigt märkligt sätt att göra affärer på.

Vi har fått en begäran om bilder innehållandes oss själva. Tyvärr är jag inte särskilt frekvent förekommande i vårt fotoarkiv. Sara är däremot ett bra sätt att legitimera fotograferande av folks hus/barn/hund/bil varför hon gärna finns med på ett hörn. Gårdagens försök med stativ förärade mig öknamnet kamerakozo, ungefär kameraapa.

Tågstopp

2005-01-24T22:38:00.000+09:00

Idag åkte jag tåg till skolan, precis som vanligt. Precis som vanligt stannade tåget i Shimokitazawa. Till skillnad från hur det brukar vara började tåget inte röra sig igen. Många (men inte alla) japaner strömmade ut från tåget och uppför trapporna till andra tåglinjer. Jag följde strömmen och fick en ny biljett. Tur att jag inte hade bråttom.

Jag skulle ha mött en annan professor idag, men han visade sig vara dubbelbokad. Kanske imorgon. Passade även på att lära japanerna interobang. Det fanns en sida om den på japanska wikipedia.

En paus-söndag

2005-01-23T21:41:00.000+09:00

Idag tog Andreas och jag det lugnt. Vi hyrde en film och åt den godaste sushin vi någonsin ätit (210 yen/15 SEK per två bitar). På Soshigayas huvudstråk hördes taktfast dunkande från tre japaner som vi tror gick runt och välsignade affärer. De förbipasserande japanerna och affärsinnehavarna ägnade dem ingen uppmärksamhet.

I mataffärerna säljs bröd i påsar om högst 8 brödskivor och flingpaketen är betydligt mindre än svenska flingpaket. Det tyngsta paket som vi hitintills har sett vägde 275 gram. Skälet till detta står att finna i japaners lagringsmöjligheter och shoppingrutiner. Eftersom köken saknar stora skafferier handlar man istället nästintill dagligen, och butiker som säljer storpack billigt (typ Willys) finns inte. Gällande flingpaketsstorleken skulle en delförklaring till litenheten också kunna vara att japanska flingportioner är mindre än de svenska. Motsvarar 40 gram en svensk portion?

Välkomstfest

2005-01-20T22:47:00.000+09:00

Igår hade de en fest på labbet för mig. Först åt vi mat, sedan åkte vi
och bowlade. Jag var överlägset sämst. Mitt under bowlingen byts
plötsligt ljuset i lokalen ut mot uv och en japan kommer fram och
börjar skrika saker i en mikrofon. Det var tydligen någon sorts
tävling, och om någon hade lyckats få till en strike hade han vunnit
ett pris. Ingen lyckades.

I väntan på att festen skulle börja gick jag omkring runt skolan och
tog kort. Jag vågade mig bland annat ut i något som kallats
skogen vid den första presentationen. Skogen var ganska
tillrättalagd och kändes japansk med sina tydligt markerade stigar och
sin lagom lövkrattade mark.

Guidad sightseeing i regnet

2005-01-15T21:33:00.000+09:00

Idag träffade vi Yama och Christer för en guidad rundtur i Tokyo. Vi träffades i Shibuya. Bilderna är tagna genom ett regnigt fönster på stationen. Alla japaner har paraplyer, men det kaos man skulle kunna tänka sig uteblir av någon märklig anledning. Det var tänkt att Yamas fru och barn skulle följa med, men på grund av det kalla, regniga och otrevliga vädret stannade de hemma. Sedan åkte vi till Ginza och gick därifrån till Tsukiji. I Tsukiji ligger en stor och berömd fiskmarknad, men den är bara öppen på morgonen, så framåt två när vi kom fram var den redan stängd.

Istället åt vi sushi på en restaurang i närheten. Enligt uppgift skulle restaurangen figurera i tv inom kort (förhoppningsvis i någon positiv dager). Maten kostade 2100yen per person och är nog det dyraste vi ätit hittills i Japan. Tyvärr var inte alla bitar lika goda. Till exempel smakar sjöborre ganska speciellt. Vi undanhåller en närmare beskrivning av hänsyn till känsliga läsare.

Efter en tripp med tunnelbanan kom vi till Roppongi. Det finns ett högt torn som vi inte betalade 1500yen för att åka upp i på grund av det dåliga vädret. Istället satt vi på kafé. Skyltbilden är tagen innifrån varuhuset som omger det höga tornet.

På väg hem var vi lite sena och sprang delar av vägen. Det obehagliga regnet hade nu övergått i ett likaledes otrevligt hagel. Den av väderlekstjänsten förutspådda snön uteblev dock.

Den 12:e var det en 5,4-jordbävning utanför Hokkaido, 885km från Tokyo. Samma dag var det en 5,0:a i havet 225km sydost om Tokyo. 9:e var det även en 4,7:a 300km bort. Vi har dock inte känt något.

Nattfoto

2005-01-14T23:43:00.000+09:00

Idag var det äntligen dags för vårt nya fina stativ att bekänna färg. Tyvärr blev kvällen en studie i oskärpa och behovet av en fjärrkontroll till kameran blev pinsamt tydligt.

Vi hann även med att äta tillsammans med Christer (handelsstudent på Keio). Det blev någon sorts kött som för ovanlighetens skull (beträffande hela köttbitar) inte bara var helt ok utan faktiskt riktigt gott.

Kabukicho

2005-01-13T21:57:00.000+09:00

Idag visade jag Shinjuku för Christer Benktsson, den andre utbytesstudenten från Handelshögskolan till Keio Business School. Fikakulturen är inte fullt lika utpräglad i Tokyo som i Sverige, och vi gick säkert omkring i upp emot en timme innan vi hittade ett lämpligt fik med sittplats. Lunchen hade intagits stående på en sobarestaurang - som vanligt var jag den enda flickan inne i restaurangen. Jag vet inte var de andra flickorna i Tokyo brukar äta. Kanske är det så att Andreas och jag ofta har valt snabbmatsställen där syftet med maten är mättnad snarare än socialt umgänge, och att flickor mer sällan än pojkar går och shoppar/lunchar ensamma i Tokyo.
På det hela taget finns det betydligt färre bänkar i Tokyos offentliga miljöer än vad det finns i Sveriges.

Tokyo Monorail

2005-01-12T22:01:00.000+09:00

Idag var jag och hälsade på internationella avdelningen på
Shibaura. Jag var lite tidig, så jag strosade runt ett tag i
området. Bland annat fick jag syn på Tokyo Monorail som går förbi i
närheten. Ibland är det tur att man inte fotar med vanlig film. Bland
de kanske 40 kort jag tog på tåget blev ungefär fem stycken bra.

Den som är observant kan även märka små förändringar här. De
efterfrågade framåt och bakåtknapparna har tillkommit och tider för
när korten togs är mer aktuella.

Kimonospaning

2005-01-12T01:18:00.000+09:00

Med nya kameran i högsta hugg bar det iväg på fotosafari till ett tempel. Vi hoppades framförallt få se unga flickor i kimono.

Bilder från Soshigaya

2005-01-10T19:36:00.000+09:00

Äntligen lite bilder över närområdet. De här är tagna första dagen efter att vi köpt vår kamera. Photoblogprogrammet är också i någon sorts användbart skick. Vi har fått många vänliga tips om programvara, men vi vill ha något som även bygger webbsidor, länkar och fixar.

Nu när det i alla fall fungerar hjälpligt hoppas vi kunna posta bilder mer regelbundet.

D70

2005-01-08T22:57:00.000+09:00

Igår besökte jag min skola för första gången. Den ligger i andra änden av Tokyo, och det tar sannolikt ungefär en och en halv timme att ta sig dit. För oss tog det längre tid än så, men jag får lära mig att hitta lite snabbare. Mina labbrumskamrater verkar trevliga, men pratar inte så bra engelska. I labbet finns det leksaker, bland annat en Aibo (Sonys robothund), en Nikon D100 (helt ok digitalkamera), rullstolar med mera. Min handledare verkar också vara en sympatisk person. Jag skall träffa honom igen nu på tisdag för att diskutera projekt.

Jag frågade min labbrumskamrater var man hittar kamera i Tokyo. Jag fick ett väldigt bra pris i en affär i Akihabara. Jag och Sara brukar lyckas ganska bra i vår japanska kommunikation med folk i affärer. Jag tror att det handlar mycket om att personalen vill förstå. Det fanns ingenting som tydde på att mannen inne på Royal Applience ville förstå. (Och nej, det fanns ingen där som pratade engelska.) Mannen påstod i alla fall att kameran var ny, men kartongen var lite sliten och man fick inte titta på kameran. Royal Applience blev en mycket potentiell kund fattigare och vi gick och handlade i en annan affär. Priset landade på 144000 yen (9600 SEK) för en Nikon D70 med Nikkor AF-S DX 18-70 3.5-4.5G och 1GiB Sandisc Compact Flash Ultra II. Dustin i Sverige tar 11745 SEK för samma allt, men hälften så stort minne. Vi är inte direkt missnöjda, men det lägre priset irriterar förstås. Det känns ändå skönt att handla från en seriös affär som pratar språk och inte hatar sina kunder.

Här glider jag naturligt och otvunget över till nästa ämne: vi har ingen programvara för bildredigering. Jag får ta och svänga ihop någonting imorgon så att vi kan få upp lite bilder i bloggen. Dessutom blir det nog en del fotograferande i närområdet om vädret tillåter.

Kläder

2005-01-07T22:18:00.000+09:00

Det här ämnet är så pass relevant att det förtjänar en egen post...

Idag var jag inne på GAP och provade jeans. Jag vet inte vilken storlek jag bör ha hos svenska GAP, men japansk storlek small/medium var lagom för mig. Och då finns det kläder i spannet XXS, XS, S, M och L med två nummerstorlekar per bokstavsstorlek. Gissningsvis täcks åtminstone svenska damstorlekar 30-42 (-44? Vet inte hur stort det är.) i normala affärer.

Andreas köpte storlek medium på 1200 yens-skjortorna (fanns i S, M, L, LL). I svenska storlekar har han storlek 38 på skjortor.

Damskor har ett stort utbud runt storlek 36-39. Herrskor är jag inte säker på, men de ser inte extremt små ut.

Det är svårt att hitta kläder som vid första anblicken ser "japanska" ut. Ingen av de affärer som vi har varit inne i har sålt tröjor tryckta med japansk text. Är man svag för korta kjolar, är dock Japan himmelriket på jorden. Vi har haft två dagar snö med temperaturer strax över noll. Trots det minskar till synes inte mängden korta kjolar, genomskinliga strumpbyxor och finskor med sylvassa klackar (det börjar verkligen bli dags att köpa kameran för att kunna ge er en rättmätig illustration av klädselbeskrivningen och komplettera http://www.style-arena.jp/english/index.htm). Förmodligen har flickorna vanan inne från skoluniformen. Skälet till att de uthärdar skulle också kunna vara att normal inomhustemperatur vintertid är runt 16 grader.

För övrigt är det inte alls ovanligt att möta flickor/kvinnor klädda i kimono i butiker eller på tunnelbanan.

Uppdatering: GAP:s storleksguide avslöjar att kläder säljs med följande mått på provdockor:
Män
Längd: 160-191 cm
Bröst: 86-124 cm
Sleeve: 79-90 cm
Midja: 28"/71 cm-38"/96 cm
Krage: 36-46 cm
Byxlängd: 28"/71 cm-34"/86 cm

Kvinnor
Midja: 57-73.6 cm
Höft: 82.5-99 cm
Byxlängd: 66-71 cm (men det finns även "Long and Lean"-versioner av byxor med längre byxlängd än 71 cm)

Onsen

2005-01-06T23:26:00.000+09:00

Idag var vi på onsen i området. Vi gick tillsammans, men var och en för sig eftersom det var könsseparerat. Det här onsenet var inomhus och ungefär som ett svenskt badhus fast bättre. Först och främst var det en skogräns som faktiskt respekterades (förstås) så alla golv var rena.

Man kunde köpa olika biljetter beroende på om man ville basta eller inte, men ingen kontroll skedde. Jag tror i och för sig inte att någon fuskade heller, men om man är van vid ett går-det-så-får-man-system är det lätt att göra fel. Speciellt om man inte förstår skyltning och inte har några glasögon på sig.

Efter en grundlig tvagning sittandes var det dags att kliva ner i ett av baden. Det fanns två bassänger med svart vatten, en bassäng med vitt vatten och två bassänger med genomskinligt vatten. (I ett annat rum fanns det fler och större bassänger, men jag tror att även dessa var sådant som kostade mer.) Jag valde en av de närmaste svarta vattnen och stoppade ner handen varpå den omdelbart somnade. Det var i alla fall så det kändes. Kanske värmen tänkte jag och försökte kliva ner i vattnet. Jag var tvungen att ändra mig när även benen somnade och det började göra ont i hela kroppen. Det visade sig vara en elpool. Det kanske går att vänja sig vid, men än så länge ingenting jag kan rekommendera. Den andra svarta (vanligt mineralvatten), den vita (svagare elpool) eller de två genomskinliga (kallt och varmt) erbjöd betydligt bättre badupplevelser.

En annan observation så här i efterhand: ingen pratade. I svenska badhus skriks det och låter illa. Här hörde jag inte ett ord från det att jag gick in tills jag kom ut igen (bortsett från när jag frågade en japan hur det fungerade med nycklar och handdukar). Inte i omklädningsrummet, inte i vattnet, inte i duschen, ingenstans. Jag var inte inne i bastun, där kanske det tjattrades friskt, jag vet inte. På
Saras sida pratade kvinnorna tydligen med varandra, speciellt i omklädningsrummet. Jag vet inte vad denna skillnad beror på.

Rapid express

2005-01-04T22:47:00.000+09:00

Idag var vi i Shibuya och tittade på affärer. Det var varmt och inte alls anpassat för mina kläder, i alla fall inte inomhus. Vi gick förbi glasshaket Sweden, men köpte inte av den ganska dyra glassen. På vägen hem stannade vi i Shimo-kitazawa och handlade istället. Japanerna har motsvarigheten till vår mellandagsrea nu. Jag köpte två skjortor för 1800yen (cirka 120kr).

När vi skulle hem igen funderade vi ett tag på om vi stigit på i rätt riktning. Det hade vi. Det vi däremot inte lyckats med var att kliva på rätt tåg. På de spår som går hem till oss åker några olika sorters tåg; lokaltåg, semi express, section semi express, tama express, express och rapid express. Skillnaden mellan dem är att de inte stannar på samma stationer. Det rapid express-tåg vi lyckats ta stannade väldigt sällan. Det hade nog gått fortarare om vi råkat åka åt fel håll, vänt vid slutstationen, åkt tillbaka och klivit på rätt tåg. Den här gången var det inte bara Saras fel.

Matlagning och ögon

2005-01-03T23:44:00.000+09:00

Idag är vår homestay-värdinna vid Fuji-san (berget som brukar användas som symbol för Japan och som syns från vårt rums fönster) för att välkomna det nya året. Av den anledningen var det till middagen premiär för Andreas och min första självständiga matlagningssession sedan vi anlände hit. Tidigare har vår värdinna serverat inköpt, färdiglagad mat och mina och Andreas insatser har begränsats till uppslevning av ris i skålar.

Dagens inköpslista:
Enokisvamp 98 yen (ca 7,50 SEK) för 250 gram
Vårlökliknande grönsak 98 yen (ca 7,50 SEK) för mer än tillräckligt
Konserverade grönsaker, bla morötter 168 yen (ca 10 kr) för 2 knytnävar mycket grönsaker
Sukiyakisås 207 yen (ca 15 SEK), 1/4 använt

Som i så många andra japanska hem är spisen en gasspis, och den fick vi så småningom grepp om. Däremot hittade vi aldrig riset, så för första dagen i Japan har vi inte ätit ris hemmavid. Istället åt vi satsumas - citrusväxter växer i mängder på träd här i området och vår värdinna har en stor plastpåse fylld med japanska satsumas. Lunch åt vi på restaurang. Beställningen gjordes utanför i en vending machine. Ut kom ett kvitto som man tog med sig in och gav till personalen. Blandningen engelsk meny och icke-intuitiv beställningsform kändes märklig, men som tur är tar det alltid lite tid för mig och Andreas att läsa menyer. Andra japaner hann komma och avslöja hur beställningen skulle ske. Jag tror inte att skälet är en kvarlevd etisk motvilja och syn på pengar som moraliskt nedsmutsande. Den stora fördelen med maskinförfarandet torde snarare vara att restaurangpersonalen kunde koncentrera sig på matlagningen utan att behöva smutsa ner fingrarna med pengar. Andreas och jag valde varsin stor portion "Healthy chicken curry" och för det betalade vi 290 yen per person.

Slutsatsen är således att restaurangmat inte alls är dyrt i Japan. Därtill är portionerna stora; idag gav jag Andreas 1/4 av min portion.

Om ni har sett på anime har ni kanske uppmärksammat att människor brukar skratta och gå omkring med stängda ögon. Det är ingen estetisk överdrift (vilket däremot de gigantiska undrande flickögonen är) - om man tittar på otecknade japaner på TV slås man av att även de verkar betrakta världen oseende.

Kejsarskådning

2005-01-02T22:22:00.000+09:00

Idag var vi och tittade på kejsaren. Vi hade sällskap av en större mängd mindre japaner. Vi hade inte räknat med att komma så nära att man faktiskt såg någonting, men det var inga problem. När man tittade ut över folkhavet såg man turisthuvuden sticka upp lite varstans. När sedan kejsaren kom fram började alla japanerna vifta med flaggor och prasslet från dessa nådde öronbedövande nivåer.

En lite intressant sak var att man blev visiterad vid ingången för att man inte skulle ha mat med sig in. (Eventuellt av andra anledningar också.) Var de oroliga för att man skulle kasta på kejsaren?

Sedan åkte vi till Akihabara (elektronikkvarteren) och tittade på elektronik, (mest kameror). Jag åt en varm skål karee-udon. Den var helt ok. Sara hade mindre tur med sin beställning och fick en skål liknande nudlar fast kalla med kall sås till.

Det har sagts att det inte går att hitta i Akihabara, men det gick ganska bra. Vi tänker oss några anledningar:

Akihabara har krympt (enligt guideboken.)
Mycket var stängt.
Vi har bra lokalsinne. (Jag har bra lokalsinne, Saras lokalsinne är...lite intressant.)

En till intressant sak är att vi hittade exakt en person som pratade perfekt engelska. Det var också den enda vi inte lyckades extrahera någon intressant och korrekt information ur. Han hävdade till exempel att Nikons kameror i Japan för japanska marknaden endast har japanska menyer. (De har till och med svenska menyer.)

Kött

2005-01-01T23:01:00.000+09:00

Idag var vi och några andra japaner (två miljoner är en siffra jag hört) och besökte Meijitemplet. De andra kastade pengar över avspärrningarna runt templet, köpte pilar och små spådomar över kommande året. Spådomslapparna knöt de sedan fast på snören.

I staden runt omkring hade små stånd växt upp. Ett av stånden lagades köttbitar på träpinnar och eftersom vi inte ätit ordentligt kött sedan vi kom till Japan slog vi till. I Japan äts kött uppskuret i små, små bitar och efter att ha försökt äta sammanhängande japanskt kött är jag inte förvånad.

Vi hittade även en ganska talrik flickkö som inte ledde någonstans. Vid närmare kontroll visade sig kön vara till en affär i närheten. Med jämna mellanrum tog någon ur personalen med sig en grupp flickor iväg till affären. Flickan som stod först försäkrade oss dock om att hon bara köat i 10 minuter, vilket är ett stående japanskt uttryck för kort tid.

Plast

2004-12-31T17:54:00.000+09:00

Idag regnade och snöade det igen, men det gör inte så mycket för alla japaner har paraplyer. Och i affärerna kan man antingen ta en avlång plastpåse att ha sitt paraply i eller, i en något bättre affär, sticka in paraplyet i paraplyinplastningsmaskinen och få det inplastat. Alternativt har affären en paraplyparkering utanför. Vad tror ni skulle hända om ni lämnade era paraplyer utanför en affär i Sverige? I Japan händer ingenting, paraplyerna står orörda kvar.

På tal om plast förresten; japaner tycker om plast. Ostskivorna är styckeförpackad i plast. När vi var och handlade häromdagen köpte vår hyresvärdinna bland annat två inplastade jordgubbsförpackningar som hon lade i varsin liten plastpåse. Sedan lade hon ner de två små plastpåsarna i en lite större plastpåse. Idag när vi var ute och gick i grannskapet gick vi förbi några tegelhus av plast.

Vi var i några affärer och tittade på kameror. I flera av affärerna såldes lucky bags, dvs paket med hemligt innehåll. Sara ville hemskt gärna ha en, men vi motstod frestelsen. Vi provade även massagestolar i trettiotusenkronorsklassen. De var tidvis helt ok, men ibland fick de för sig att det var bra att försöka trycka ner axlarna med något hårt och ganska spetsigt. Vi tittade på resväskor också. De var lite för tunga (6-8kg), lite för dyra (800-1200kr) men väldigt praktiska.

Mat är dyrt. En stadig köttbit kostar 500kr. Köttfärs till en saraportion kostar 35kr. Å andra sidan kan man äta beefu-karee på orange restaurang för 20kr och då ingår grönt te. Anledningen till att förpackningen med "peanut" har gröna saker på omslaget är att den innehåller gröna ärtor.

Vi har haft lite problem med nät. Installerade nya drivrutiner idag. Vi får se om det hjälper.

Mede in Japan

2004-12-30T22:56:00.000+09:00

Vi bor i Seijo. Det ser ut som ett svenskt villaområde, men med mycket mindre döutrymme. Huset står väldigt tätt, bilarna är inklämda där de får plats och gatorna är som tidigare konstaterats väldigt smala. Av den här anledningen ser tomma tomter välgigt konstiga ut, lite som rektangulära jordplättar (helt platta förstås) i en skog av små hus.

Längre in i centrala Tokyo ser man samma fenomen fast med mycket högre hus. Det finns utrymme mellan husen, men oftast inte mer än någon meter. På ett ställe var det kanske en dryg meter mellan de två husen, men man hade ändå klämt in två separata grindar så att varje tomt fick varsin. Däremot hängde utrymmet bakom grindarna ihop så det kändes mest märkligt.

Vårt badrum är också lite speciellt (med svenska mått mätt.) I taket sitter det ett varmluftsutblås modell större. Hela huset är för övrigt värmt med luftburen värme. Det finns ett stort lila badkar, men man tvättar sig på japanskt manér, inte i badkaret utan "i" duschen, det vill säga i vårt fall mitt på golvet. Som en bieffekt av detta duschar man framför en spegel. Dylikt är måhända delaktigt till utseendenoja hos japaner. I dag såg vi en överviktig japanska och vi har ändå lyckats se ganska många japaner.

Vi besökte Tokyu hands för att köpa en ny adapter till datorn. Den jag köpte på Claes Ohlson i Sverige innan avresa tillät inte användande av jordade kontakter i ojordade uttag. Svensk lagstiftning har inga problem med detta, och min nya japanska adapter har heller inga problem, så jag vet inte riktigt varför. Varuhuspersonalen visste heller inte, eller så förstod de inte riktigt. Deras engelska var bättre än min japanska, men inte riktigt perfekt.

På Tokyo hands hade de förstås mycket annat skojigt också. Vad sägs om leendeförbättraren (en leendeform att ha i munnen) eller kanske munförstoraren (ett fjäderutrustat plastinstrument skapt för att dra mungiporna ifrån varandra. Eller varför inte bastuadaptern som gör om ditt tråkiga badkar till en härlig bastu. (Det sista är något av en fri tolkning utifrån bilderna på förpackningen: en kvinna klädd i rymdmatsförpackning nedsjunken i ett badkar och med rubriken "sauna".) Alltsammans naturligtvis "mede in japan" enligt informationstexten på förpackningen.

Resan dit

2004-12-29T18:04:00.000+09:00

Den konstiga dagen som började i tisdags morse går mot sitt slut. Vi lyckades inte komma åt nät ordentligt på vare sig Arlanda, Heathrow eller Narita. Vi har inte packat upp ännu, men i alla fall fått i ordning det viktiga (dator med nät) och hunnit prova på de startrekinspirerade toaletterna.

Det snöade i Tokyo idag. Taken var alldeles vita. Ett sydsvenskt slask täckte marken. Att ta sig från Narita till Seijo var inte lika svårt som befarat. Det svåraste var nog att inte somna samtidigt. Vi turades om att vara vakna några minuter åt gången. Sara såg till att inte låta blicken vila på något, eftersom det obönhörligen ledde till att ögonen slöts. Andreas kunde inte ens fokusera blicken. Man kan tycka att vi borde ha sovit på flyget istället för att se halva The Manchurian Candidate, men just då var faktiskt ingen av oss trött.

Efter tunnelbanan åkte vi för säkerhets skull taxi sista biten. Om man tycker att det är ett dåligt tecken att föraren läser karta oavbrutet kan man fundera över vad det innebär att han stannar och frågar folk på gatan efter vägen. Färden gick på krokiga smågator där bilar och cyklister inte kunde möta varandra. Dock saktade vår chaufför endast undantagsvis in i kurvor vilka krävde att han hängde sig ut genom fönstret för att inte låta den generösa trecentimetersmarginalen till närmsta stolpe övergå i repor i lacken. Vi såg inga skador på bilen så vi får anta att han hade viss finess.

Kaos

2004-12-28T10:44:00.000+09:00

Nu ligger mycket av våra saker i resväskor. Tyvärr ligger en hel del även i högar på sängen, på golvet, på bordet och på stolar i köket. Vi kommer inte att få plats med våra saker. Sara har redan givit upp och bestämt sig för att köpa nya saker i japan istället. Hennes väska väger nästan ingenting (16kg). Min väger 24kg. Eventuellt får jag dumpa några skor på Arlanda.

Om två timmar får man börja checka in bagage...

Jul

2004-12-26T01:46:00.000+09:00

Det känns som om julen kommer att gå över betydligt snabbare i år än vad den brukar göra. Andreas och jag har firat den på olika håll; jag i Katrineholm och Andreas i Alsen. Julklappsinköp fick kanske inte högsta prioritet, men jag räknar med att kunna gottgöra er för det om ett halvår...

Vad gäller Japanresan är det ett trilskande VISA-kort (Skandiabankens informationsgivning brister), städning av lägenhet och - vilket är vad som vållar oss störst problem - presentinköp och väskinvägning som återstår att ordna. Det blir på måndag som allt detta ska ske, men eftersom flyget går 08:15 på tisdag är det nog lika bra att vi inte kommer att hinna sova under natten till tisdagen. Vi åker från Arlanda, mellanlandar på Heathrow, repeterar japanska artighetsfraser och landar vid 10-tiden lokal tid onsdagen 29 december.

Andreas har förmodligen tillbringat julen med att slipa på vårt bildpubliceringsinterface. Jag skulle tro att det blir något åt www.hunkabutta.com-hållet, men det blir vi alla varse inom kort!

Visum

2004-12-17T05:43:00.000+09:00

Idag hämtade Sara våra visum. Nu känns det nästan som att vi är på väg.

Datorn har kommit också, men den studsade eftersom ingen var hemma. Den var trots allt tänkt att komma först nu på måndag...

Vad är detta?

2004-12-15T01:39:00.000+09:00

Tisdag den 28:e december lämnar Andreas och jag Sverige för en 193 dagar lång vistelse i Japan. Skulle ni ha vägarna förbi Tokyo så hör av er!

Vår målsättning är att använda denna blog för att massrapportera hem till släkt och vänner hur vi finner livet i Japan. Inläggen kommer att kryddas med kort tagna med vår blivande kamera, Nikon D70. Efter mycket ältande har vi kommit fram till att arbetsspråket ska vara svenska (farmor, farfar och mormor - nu är det bara att uppsöka närmsta dator. Översättare ska inte behövas!)

En bra blog är en blog som är interaktiv. Skriv gärna en kommentar när andan faller på!