Sara och Andreas i Japan våren 2005

Provflygning 1, tagning 3

I helgen var det äntligen dags att provflyga flygplanet. Det här var det tredje försöket att få till stånd en provflygning. De två tidigare försöken ställdes in/sköts upp eftersom kolfibergruppen inte var klar. Kolfibergruppen var anledningen till att jag gick in i projektet från början. När jag äntligen frågade den om jag fick vara med och bygga ram fick jag höra att det var för svårt för mig. Detta utan att någon i projektet ens har frågat någonting om min bakgrund, vad jag gjort tidigare eller vad jag är bra på. Visst, de tyckte antagligen att det skulle vara jobbigt att ha med mig eftersom min japanska är ganska och deras engelska mycket dålig. Någon gång veckan efter mitt snöpliga nederlag var det möte i klubben. Kolfbibergruppen beklagade sig över att den var underbemannad och hade mycket att göra.

I klubben är det andra- och tredjeårsstudenterna (ni- resp. sannensei) som sköter det mesta byggandet. Fjärdeårsstudenterna softar och förstaårstudenterna får göra skitgörat. Genom att hänga runt på projektet utan att få se eller prova på de svåra momenten skall de utvecklas till utomordentliga ninensei och flygplansbyggare. Det är möjligt att ninensei och sannensei har någon sorts överlämning av kunskap sig emellan, jag vet inte. Mitt problem är att jag tycks betraktas som ichinensei, och därmed inte betrodd att göra någonting. Detta trots att jag antagligen är äldst i klubben (vilket vanligen borde inge respekt) och har byggt mer grejer än de andra ens haft lust till. I ärlighetens namn kan nämnas att jag nog inte ens är ichinensei i deras ögon. Det är svårt att som utlänning bli en riktig medlem i en japansk grupp.

Det kan hända att jag låter lite bitter. Det är jag också. Flygplansbygget har inte utvecklats i riktigt den riktningen jag hade önskat. Det postiva är att jag har mer tid att lägga på mitt exjobb.

posted by andreas @ onsdag, juni 15, 2005