Hiroshima、Osaka, Kobe
Vi har skaffat japanska guidebocker som vi hjalpligt foljer i var vilja att vara lite mindre vasterlandska i vart turistande. I Hiroshima rekommenderades en speciell, liten restaurang i de lite skummare kvarteren. Den var full av japaner, hade ko ut pa gatan, saknade luftkonditionering och man at direkt fran stekbordet. (Jag overdriver, men inte sa mycket.) Maten var bra. Pa kvallen nar vi kom fram passade vi pa att promenera lite i fredsparken. Tyvarr var fredsklockan under reparation.
Dagen efter gick vi upp klockan 5 for att ta forsta taget till forsta farjan till Miyajima for att passa det tidiga lagvattnet. Vi var i stort sett ensamma pa on. Inga turister sa langt ogat nadde. Efter att vi fotat lite lade vi oss pa en bank och sov i vantan pa att butikerna skulle oppna sa att vi kunde ata kakor till frukost. Ett besok i det stora trarummet, en promenad genom templet och sedan tillbaka till farjan. Darefter akta vi till Kure och besokte Yamatomuseet. Om ni sett Otokotachi no Yamato vet ni ungefar vad det handlar om. I en kladesaffar i Kure fanns skyltdockor med byxor. Skyltdockorna var bara midjelanga, men man kunde tydligt se att de bugade for att visa hur bra byxorna passade vid bugning. Dagens rekommenderade restaurang serverade kalla nudlar och lattstekta gronsaker som ｓkulle doppas i sojaliknande sas med sesamfron i. Man valde storlek pa portionerna och styrka pa sasen. Styrkorna var graderade fran 0-20 och hade illustrativa kommentarer av typen
0: bra for barn,
5-10: det kommer ut eld genom munnen, och sa vidare. Vi korde nummer 2. Det var den rekommenderade styrkan.
Nu bor vi hos Yama (en Keio Business School-kille vi traffade nar vi var i Japan for tva ar sedan. Idag korde han oss till ett onsen uppe i bergen ovanfor Kobe dar vi badade i rott vatten. Sedan akte vi ner till Kobe och tittade pa delarna som odelades av jordbavningen. Imorgon aker vi till Kyoto.
Nagasaki
Väskan anlände i god ordning. Bullarna gick att äta även om de var lite torra.
Vi kom till Nagasaki igår morse efter att ha åkt jättemysigt nattåg från Tokyo. Sängen var lite hård eftersom vi åkte någon sorts sova-på-matta-på-golvet-klass.
Igår bevistade vi atombombsmuseum och liknande. Idag blir en mer handelshistorisk dag. Det blir också första dagen med vårt nya 150/2.8. Jag provade lite igår på hotellrummet, men hade svårt att fokusera. Jag hoppas att det bara var för att det var lite dåligt ljus.
Regn
Idag var vi och tittade på kläder och kameror. Jag vill köpa ett
APO MACRO 150mm F2.8 EX DG HSM och både Oskar och Saras föräldrar vill ha kameror. Jag har gjort en försiktig prisjämförelse och (inte helt överraskande) upptäckt att det inte spelar så stor roll vilken av de stora kedjorna man väljer att handla i. Antagligen blir det något annat som fäller avgörandet, nämligen vilka som vill låta oss handla rabatterat utanför lojalitssystemet. När man köper saker får man vanligtvis 10-15% poäng att handla saker för. I princip är det här en rabatt med inlåsningseffekt, men inte speciellt lockande för oss som stannar här så kort tid. Jag vill hellre ha mina poäng som rabatt. Vi får se hur det går imorgon.
Det regnade hela dagen. Det ska komma förbi en tyfon här imorgon. Enligt Japan Meteorological Agency har vi vindar på 80 knop, med 120 knop i byarna att se fram emot. Vi får se om paraplyerna håller.
Wasuremono
Japan är väldigt trevligt. Vi var och handlade lite kläder och tandborstar och sånt idag och jag glömde min kamera i provhytten på Uniqlo. En kvart senare springer en japan fram till mig med den. Såg han mig innan med kamera, hittade den i provhytten och såg mig sedan utan kamera? Eller såg han mig komma ut ur provhyttan och direkt därefter hittade kameran men jag hade lyckats smita? Oavsett vilket är jag naturligtvis tacksam för ett land som är så förlåtande mot klåpare.
Mestadels framme
Efter att ha sprungit genom Arlanda och precis inte missat planet har vi nu anlant hos Akie i Japan. Tyvarr kan man inte saga detsamma om var packning. Sannolikt borde vi ha stoppat in alla vara biljetter i sjalvbetjaningsincheckningen pa Arlanda och inte bara den forsta biljetten.
Eventuellt borde vi haft nagat ombyte i handbagaget ocksa.
Det finns viss risk for att det djupfrysta brodet och kanelbullarna kan ha forlorat viss tjusning nar (om) de val kommer hit.
På väg tillbaka
Så var det dags igen. Lite hastigare påkommet (cirka en veckas varsel). Jag sitter på Arlanda med en X60s och skriver över 3g-nätet; en fantastisk frihet som jag snart kommer att förlora. Det är ohemult dyrt att roama utomlands.
Vår resebyrå ringde just och informerade om att våra biljetter blivit avbokade. Jag hoppas att vi kommer fram ändå.
En stor skillnad mot förra resan är att vi inte har någon anständig webbhosting den här gången. Jag vet inte riktigt hur det ska gå med fotobloggandet.
Avslutande inlägg
Vi missade att uppmärksamma årsdagen; vi får försöka att gottgöra det nästa år. Julen 2005 ska firas med Ayaka och Akie, och till våren ska Sara resa till Kina. I övrigt inget nytt på Japan-fronten.
Blogggen är nu nedsparad på lokal disk, och ska skrivas ut på papper för att överlämnas som julklapp till de människor som Sara saknade allra mest när hon var på andra sidan jordklotet.
God Jul och Gott Nytt År!
Saras avslutande reserapport
Givetvis var det med blandade känslor som jag återvände till Sverige, men efter några veckor här börjar jag få perspektiv på min vistelse i Japan. Under de sista veckorna i Tokyo saknade jag framförallt att vandra omkring i en svensk skog på jakt efter svamp och blåbär. Turligt nog tillät vädret vid hemkomst till Sverige just det, och därtill en seglats i Stockholms skärgård. Trots detta hade nog tillvänjningsprocessen blivit svårare om det inte vore för min japanska väninna som bodde hemma hos oss de tre första veckorna av terminen. Jag lärde känna henne på Keio, och eftersom hon ska tillbringa det kommande året som utbytesstudent vid Göteborgs Universitet ville hon innan terminsstart studera svenska uppe i Stockholm.
Japaner har generellt en positiv bild av Sverige men hos de flesta kretsar den bilden kring norrsken, Nobelpriset och miljöarbete. Japaner tror bland annat att svenska barn undervisas i Kyoto-protokollet på dagis. För min japanska väninna visade det sig att Sverige var smutsigare än vad hon hade förväntat sig, och betydligt kallare än vad hon befarat. Hon är också fascinerad av det svenska sophämtningssystemet och det var här som hon för första gången kom i kontakt med ett sopnedkast. I Japan sorteras alla sopor, såväl i hemmen som i skolkorridorer, på skolgårdar, andra arbetsplatser och tågstationer utanför innerstaden. (De flesta tågstationer i centrala Tokyo saknar numera papperskorgar på plattformarna. Man tar istället med sig skräpet hem. De få som finns kvar trots nedrustningen på grund av sarinattacker, 11:e september och närvaron i Irak är alltid genomskinliga.) Tidningar ställs utanför dörren och hämtas upp av en specialenhet som byter en bunt mot en rulle toalettpapper. Övriga sopor hämtas från kvarterets sopstation med jämna intervall, för brännbara sopor två gånger per vecka. Man förväntas bära ut soporna sent kvällen innan hämtning eller på morgonen innan sopbilen kommer. Soppåsarna läggs under bar himmel i en hög på marken eller på en hylla. Över soppåsarna brukar ett grönt nät läggas för att de stora skatfåglarna karasu inte ska sprida innehållet över gatan. Trots 35 graders värme blev aldrig någon stank märkbar, men man fick se upp med gråsuggorna och kackerlackorna som trivdes under soppåsarna.
När jag lämnade lägenheten i Tokyo behövde jag göra mig av med futoner, filtar och en mikro. Japanska bostadskvarter trafikeras av flakbilar som åker runt med monotona röstmeddelanden ur högtalarna på taken och hämtar upp elektronikskrot, ibland mot betalning men om skrotet är tillräckligt fint är det gratis. Man kan också ringa till en andrahandsbutik som kommer till lägenheten och hämtar möbler, fungerande elektronik och leksaker. Min mikro var dock äldre än fem år, varför efterfrågan bedömdes vara obefintlig. En god vän var intresserad av att överta den, och jag behövde därmed inte betala 500 kronor till elektronikskrotbilen. Futonerna, som användes av mina föräldrar under två veckor då de besökte Japan, fick jag tillåtelse att slänga bland de vanliga soporna efter att ha skurit sönder dem i decimetertjocka remsor.
När folk nu frågar vad jag egentligen tyckte om Japan brukar jag först beskriva kackerlackorna i och utanför lägenheten och hur tunnelbanan slutar gå vid midnatt utan att ersättas av nattbussar. Jag har fortfarande svårt att förlika mig med att bilarna kör på höger sida här i Sverige. Dessutom slår det mig var och varannan dag att jag faktiskt inte behöver ta någon hänsyn till jordbävningsrisken vid placering av flyttlådor och prydnadssaker. Bilden av Japan som ett land översvämmat av neonskyltar och mobiltelefoner är sann, och kommer nog att fortsätta att så vara. Elallergi är ett helt okänt begrepp, och luftburna kraftledningar går över dagis, skolor och bostadshus. Ljudföroreningar är däremot ett stort och erkänt problem, och utgör en av inriktningarna på environmental engineering-utbildningen på universitet. Vad gäller japaners beteende kunde jag som väntat konstatera att Japan är ett motsägelsefullt land. Å ena sidan finns den effektiva och automatiserade industrin – i det ölbryggeri som vi besökte med skolan dröjde det en dryg timme av rundvisning innan den förste arbetaren dök upp. Å andra sidan finns den arbetskraftsintensiva serviceindustrin. Hissflickor i varuhus, erbjudandeutropare i elektronikaffärer och mataffärer, vakter som står och bugar vid skolentréer, vägvisare vid övergångsställen är vad som möter turister. I de större cafékedjorna är arbetsfördelningen total med en person som knappar in beställningen, en annan som tar emot pengar och lämnar växel, en tredje som gör kaffet, en fjärde som hämtar bakelsen och, om det är många gäster, en anställd som står och dirigerar gästerna till lediga bord. Skillnaden ligger givetvis i graden av synlighet - många anställda i butik förmedlar en känsla av lyx och framgång, medan de anställda inom industrin inte är lika synliga utåt. Om man som turist besöker Japan får dock bilden av den japanske arbetaren som den ultimate effektivitetsmaskinen en törn, såvida man inte inser skillnaden mellan branscher och syfte.
Ett annat drag som skiljer japanska klädbutiker från svenska är att många av de japanska butikerna, framförallt i ungdomsstadsdelarna Shibuya och Harajuku, bara har kläder i en storlek (motsvarande svensk 36-38). De flesta av mina klasskamrater var män, och ingen klarade av att ge ett tillfredsställande svar på min undran över vad som kom först av storlek och utseende. Mina japanska väninnor hade aldrig reflekterat över frågan, så jag fick aldrig något svar på om kroppsstorlekars konvergens mot utbudet av klädstorlekar ser likadant ut nu som förr. Går man omkring i butiker i Shibuya och Harajuku ser man betydligt flera hårdsminkade flickor botanisera bland galgarna än vad man ser i Sverige. Jag råkade dock aldrig på en halslinning som smutsats ner av smink, trots att jag har besökte klädbutiker där kunderna såg ut att vara hämtade direkt från teaterscenen. Oavsett butikens prisklass har alla omklädningsrum engångstygdukar som träs över huvudet för att smink inte ska smutsa ner kläderna. Inga omklädningsrum tillåter skor, utan de ska tas av och ställas utanför hytten.
En sak som överraskade mig var frånvaron av Internetbanker – inga av mina japanska vänner hade hört talas om någon som använde sig av Internetbank. Japaner har istället fysiska pappersbankböcker som stoppas in i de kombinerade uttags-, insättnings- och räkningsbetalningsautomaterna som finns i banker och postkontor. Japaner betalat vanligtvis räkningar genom autogiro, men jag som saknade japanskt bankkonto gjorde det istället kontant på någon av de dygnet-runt-öppna servicebutikerna (7-Eleven, Lawson, Family-Mart och andra kopior). Enligt min lärare på Keio är det dock inte lång tid kvar innan japanska bankkonsumenter kan köpa samma tjänster och varor som vi i Sverige gör idag. I en rasande fart sker utvecklingen av finansiella instrument, internationaliseringen av investeringar och sparandeformer, avregleringen av lån till privatpersoner och användandet av kreditkort. Privatiseringen av den japanska posten är ett tydligt tecken i tiden.
Till våren ska jag resa till Kina med ett projekt på Handelshögskolan. Det ska bli mycket intressant att se Japans största handelspartner från insidan, och få perspektiv på de "sanningar" jag fått sig till livs under Japanvistelsen. I Japan är det inte politiskt inkorrekt lägga skulden för ökad brottslighet på invandrade kineser och koreaner, och det gick knappt en föreläsning på skolan utan att Kina nämndes. Skälet bakom Japans alla möjligheter och hot står att hämta på andra sidan Japanska havet. Jag räknar med att återvända till Japan nästa höst efter min civilekonomsexamen, och uppleva en årstid med annan mat, växtlighet och andra festivaler än de jag hade förmånen att njuta av under detta års vår och sommar. Sammantaget är det trots allt de svenska, japanska och övriga vännerna som jag fick genom skolan, seminarium och handelskammarenätverk som gjorde min Japanvistelse till ett oförglömligt halvår. Därigenom fick jag se Japan från ett betydligt vidare perspektiv än jag skulle ha gjort som praktikant på ett enskilt företag.
... och sedan följde ett insmickrande tacktal.
Provvägning
Vi provvägde just lådan vi tänkte skicka med posten. Tyvärr verkar den inte klara viktgränsen på 30 kg.
Vi har redan skickat en 23kiloslåda. Om vi lagt i tyngre saker (eller haft en större låda) kanske vi klarat oss. Fler saker i förra lådan hade nog inte varit en lösning då den redan var ganska bollformad.
23+30+2*(23+6) = 111kg. Vad har vi egentligen gjort de senaste 6 månaderna?
Stökigt
Nu skulle jag kunna säga att kaoset börjar ge med sig, men det skulle inte vara helt med sanningen överensstämmande.
