Plast
Idag regnade och snöade det igen, men det gör inte så mycket för alla japaner har paraplyer. Och i affärerna kan man antingen ta en avlång plastpåse att ha sitt paraply i eller, i en något bättre affär, sticka in paraplyet i paraplyinplastningsmaskinen och få det inplastat. Alternativt har affären en paraplyparkering utanför. Vad tror ni skulle hända om ni lämnade era paraplyer utanför en affär i Sverige? I Japan händer ingenting, paraplyerna står orörda kvar.
På tal om plast förresten; japaner tycker om plast. Ostskivorna är styckeförpackad i plast. När vi var och handlade häromdagen köpte vår hyresvärdinna bland annat två inplastade jordgubbsförpackningar som hon lade i varsin liten plastpåse. Sedan lade hon ner de två små plastpåsarna i en lite större plastpåse. Idag när vi var ute och gick i grannskapet gick vi förbi några tegelhus av plast.
Vi var i några affärer och tittade på kameror. I flera av affärerna såldes lucky bags, dvs paket med hemligt innehåll. Sara ville hemskt gärna ha en, men vi motstod frestelsen. Vi provade även massagestolar i trettiotusenkronorsklassen. De var tidvis helt ok, men ibland fick de för sig att det var bra att försöka trycka ner axlarna med något hårt och ganska spetsigt. Vi tittade på resväskor också. De var lite för tunga (6-8kg), lite för dyra (800-1200kr) men väldigt praktiska.
Mat är dyrt. En stadig köttbit kostar 500kr. Köttfärs till en saraportion kostar 35kr. Å andra sidan kan man äta beefu-karee på orange restaurang för 20kr och då ingår grönt te. Anledningen till att förpackningen med "peanut" har gröna saker på omslaget är att den innehåller gröna ärtor.
Vi har haft lite problem med nät. Installerade nya drivrutiner idag. Vi får se om det hjälper.
Mede in Japan
Vi bor i Seijo. Det ser ut som ett svenskt villaområde, men med mycket mindre döutrymme. Huset står väldigt tätt, bilarna är inklämda där de får plats och gatorna är som tidigare konstaterats väldigt smala. Av den här anledningen ser tomma tomter välgigt konstiga ut, lite som rektangulära jordplättar (helt platta förstås) i en skog av små hus.
Längre in i centrala Tokyo ser man samma fenomen fast med mycket högre hus. Det finns utrymme mellan husen, men oftast inte mer än någon meter. På ett ställe var det kanske en dryg meter mellan de två husen, men man hade ändå klämt in två separata grindar så att varje tomt fick varsin. Däremot hängde utrymmet bakom grindarna ihop så det kändes mest märkligt.
Vårt badrum är också lite speciellt (med svenska mått mätt.) I taket sitter det ett varmluftsutblås modell större. Hela huset är för övrigt värmt med luftburen värme. Det finns ett stort lila badkar, men man tvättar sig på japanskt manér, inte i badkaret utan "i" duschen, det vill säga i vårt fall mitt på golvet. Som en bieffekt av detta duschar man framför en spegel. Dylikt är måhända delaktigt till utseendenoja hos japaner. I dag såg vi
en överviktig japanska och vi har ändå lyckats se ganska många japaner.
Vi besökte Tokyu hands för att köpa en ny adapter till datorn. Den jag köpte på Claes Ohlson i Sverige innan avresa tillät inte användande av jordade kontakter i ojordade uttag. Svensk lagstiftning har inga problem med detta, och min nya japanska adapter har heller inga problem, så jag vet inte riktigt varför. Varuhuspersonalen visste heller inte, eller så förstod de inte riktigt. Deras engelska var bättre än min japanska, men inte riktigt perfekt.
På Tokyo hands hade de förstås mycket annat skojigt också. Vad sägs om leendeförbättraren (en leendeform att ha i munnen) eller kanske munförstoraren (ett fjäderutrustat plastinstrument skapt för att dra mungiporna ifrån varandra. Eller varför inte bastuadaptern som gör om ditt tråkiga badkar till en härlig bastu. (Det sista är något av en fri tolkning utifrån bilderna på förpackningen: en kvinna klädd i rymdmatsförpackning nedsjunken i ett badkar och med rubriken "sauna".) Alltsammans naturligtvis "mede in japan" enligt informationstexten på förpackningen.
Resan dit
Den konstiga dagen som började i tisdags morse går mot sitt slut. Vi lyckades inte komma åt nät ordentligt på vare sig Arlanda, Heathrow eller Narita. Vi har inte packat upp ännu, men i alla fall fått i ordning det viktiga (dator med nät) och hunnit prova på de startrekinspirerade toaletterna.
Det snöade i Tokyo idag. Taken var alldeles vita. Ett sydsvenskt slask täckte marken. Att ta sig från Narita till Seijo var inte lika svårt som befarat. Det svåraste var nog att inte somna samtidigt. Vi turades om att vara vakna några minuter åt gången. Sara såg till att inte låta blicken vila på något, eftersom det obönhörligen ledde till att ögonen slöts. Andreas kunde inte ens fokusera blicken. Man kan tycka att vi borde ha sovit på flyget istället för att se halva The Manchurian Candidate, men just då var faktiskt ingen av oss trött.
Efter tunnelbanan åkte vi för säkerhets skull taxi sista biten. Om man tycker att det är ett dåligt tecken att föraren läser karta oavbrutet kan man fundera över vad det innebär att han stannar och frågar folk på gatan efter vägen. Färden gick på krokiga smågator där bilar och cyklister inte kunde möta varandra. Dock saktade vår chaufför endast undantagsvis in i kurvor vilka krävde att han hängde sig ut genom fönstret för att inte låta den generösa trecentimetersmarginalen till närmsta stolpe övergå i repor i lacken. Vi såg inga skador på bilen så vi får anta att han hade viss finess.
Kaos
Nu ligger mycket av våra saker i resväskor. Tyvärr ligger en hel del även i högar på sängen, på golvet, på bordet och på stolar i köket. Vi kommer inte att få plats med våra saker. Sara har redan givit upp och bestämt sig för att köpa nya saker i japan istället. Hennes väska väger nästan ingenting (16kg). Min väger 24kg. Eventuellt får jag dumpa några skor på Arlanda.
Om två timmar får man börja checka in bagage...
Visum
Idag hämtade Sara våra visum. Nu känns det nästan som att vi är på väg.
Datorn har kommit också, men den studsade eftersom ingen var hemma. Den var trots allt tänkt att komma först nu på måndag...
